Jag blev ...

... utsedd till veckans studentblogg! Tack till Gabrielle på studentdagboken.

Konsten att resa med lätt bagage

Den här lilla väskan fick jag när jag tog studenten för tre år sedan. Jag stod på skolgården tillsammans med hundratals andra studenter då den hängdes runt min hals och jag samtidigt mottog antagningsbeskedet från SBCC. På väskan satt en liten lapp där min författarmamma hade skrivit: "Lätt bagage på livets resa!" Ett par månader senare reste jag iväg med min 23-kilosväska till Kalifornien, och vad var då ett bättre namn på min blogg än just Med lätt bagage på livets resa?

Det här med lätt bagage har varit ett tema genom hela mitt liv sedan dess. Min danslärare och jag hade en diskussion om det en gång, och hon berättade att när hon var yngre och turnerade runt blev hon ofta tvungen att offra vissa saker som inte fick plats i bagaget. "If it doesn't fit in the trunk, you don't need it", sa hon.

Tänk vad praktiskt det vore om allt jag behövde fick plats i den där lilla väskan. Fast det gör det ju, egentligen. Efter två och ett halvt år i Kalifornien och tre månader i London är mitt bagage fyllt med minnen och härliga upplevelser. Ljudet av vågorna när jag ska sova, det svettiga dansgolvet under mina fötter, blyertspennan i min hand på slutproven, lukten av Londons bussar ...

Allt får plats i en liten väska med jordgubbar på.

23-kilosväskan och den lilla väskan.

Akta, jag sticks!

Den här lilla igelkotten, bara någon decimeter i storlek, fick jag syn på när jag var ute och gick idag. Den tyckte nog jag kom för nära, för den borrade ihop sig när jag tog den här bilden. Bara nosen sticker fram.

Jane Austen-maraton: Mission completed!

Idag tog jag studenten från Jane Austen-universitetet. Det vill säga, jag har läst alla sex Jane Austen-romaner på knappt en månad. Det känns ungefär som att ha blivit klar med en väldigt viktig skoluppgift (vem säger att man inte kan skaffa sig en utbildning utan att gå i skolan?).

Så vad handlar böckerna om egentligen? Alla sex kan sammanfattas ungefär såhär:

Huvudpersonen, som alltid är kvinnlig, bor i ett stort, fint hus någonstans i England. Det anordnas fester och det dansas och det skvallras om vem som är förlovad med vem. Man går inte ut i regnet och man är generellt sett rädd för att bli sjuk i kylan (och vissa blir det också). Men det är kärleksintrigerna som är det mest spännande av allt. Varje bok är som en deckarroman, men istället för Vem är mördaren?, lyder gåtan: Vem ska få vem?. Svaret finns någonstans i de sista tio sidorna.

Det som är så bra med att läsa en roman av Jane Austen är att hennes språk liksom sipprar in i hjärnan på en och stannar där. Jag är en sån som ofta somnar med en bok i handen, och när jag gjorde det med en Jane Austen-roman så fann jag att jag drömde på gammalmodig engelska. Ord som chaise and four, by the bye, pray (istället för please) och fortnight finns nu i mitt ordförråd.

Min favorit av böckerna är nog Emma, kanske för att det var den jag läste först, men också för att jag verkligen gillar Emma som karaktär. Hon är kärleksmakaren som iakttar omgivningen men som själv inte vill gifta sig. Dock gör hon ett par felbedömningar i sina försök att para ihop andra, men som tur är slutar allt lyckligt och även Emma får sin prins. I Emma finns även en karaktär vid namn Jane, och självklart är hon den vackraste av alla. Jag kanske borde döpa en karaktär i min roman till Lina ...?

Jag gillar även Mr Fitzwilliam Darcy, i Pride and Prejudice, men det är klart att med det namnet kan man inte ogilla honom. Fitzwilliam ... Han säger vad han tycker och annars är han tyst. Alla hatar honom, men till slut visar det sig att även han är en gentleman.

Ärligt talat så tycker jag om alla böckerna. Exakt varför är svårt att säga. Ibland läser jag flera sidor och minns inte efteråt vad det egentligen är jag läst, men så kommer några meningar som får mig att älska Austens sätt att skriva. Här är ett exempel från Persuasion, kapitel 8:

"Now I have done," cried Captain Wentworth. "When once married people begin to attack me with, - 'Oh! you will think very differently, when you are married.' I can only say, 'No, I shall not;' and then they say again, 'Yes, you will,' and there is an end of it." 

(Och om detta vore en riktig analys skulle jag kommentera citatet här, men det här är ett blogginlägg så ni får tolka orden på egen hand.)

Vidare känns det som att trots att Jane Austens romaner är över 200 år gamla så är det en hel del som fortfarande ser likadant ut i samhället. Kan någon säga annat än att det här tricket, från Pride and Prejudice, kapitel 8, fortfarande fungerar:

"Eliza Bennet," said Miss Bingley, when the door was closed on her, "is one of those young ladies who seek to recommend themselves to the other sex by undervaluing their own; and with many men, I dare say, it succeeds."

Avslutningsvis vill jag rekommendera alla er som orkat ta er igenom hela detta inlägg att läsa Jane Austen, om inte för att böckerna är bra så för att det här är böcker som verkligen ger läsaren något. Dock kan det vara värt att ta sig lite mer tid än fyra veckor om man ska läsa alla böckerna och inte vill ha träningsvärk i ögonen ...

Så, vad blir nästa? Charlotte Brontë? Steinbeck?

PS. Alla Jane Austens romaner finns att läsa online.

Dear UCLA,

Please defer my enrollment so I can win my one million Swedish Krona before I begin my studies.

Sincerely,

Lina

Amerikanska för nybörjare

När jag kom till USA tyckte jag att min engelska var ganska bra. Men nu när jag tänker tillbaka på det inser jag att jag kan inte ha förstått något av vad amerikanerna sa. Det spelar ingen roll hur bra skolengelskan från Sverige är, det finns inte en själ i USA som säger it's raining cats and dogs. Förutom jag, såklart. Däremot finns det en hel massa ord och uttryck som amerikanerna älskar att använda. Jag ska förklara några av dem.

Först och främst har vi frasen how are you?. Det är lätt, tänker ni, det betyder ju hur mår du?. Men tänk er att varje gång man går in i en affär, eller varje gång man står i kassan och ska handla mjölk, så frågar expediten hur man mår. Betyder det att han eller hon verkligen vill veta hur du mår och förväntar sig ha en hel konversation om det? Antagligen inte. How are you? används mer som en hälsningsfras, och enklast blir det om man svarar Good. How are you? (ingen i USA säger I'm fine) så likgiltigt man bara kan så att man snart kan komma till det man egentligen ville. Eller så är man den som frågar först, och då har man snabbt det hela överstökat. Sen beror det förstås på vem det är som frågar. Är det en vän så kanske han eller hon verkligen vill veta hur du mår och då är det bara att säga som det är. Life sucks. End of story.

Kanske den mest irriterande frasen är what's up (ibland what's good). Jag menar, vad sjutton svarar man på det? Vad är uppe? Himlen? Molnen? What's up kan betyda flera olika saker. Om någon frågar det i ett sms, så är det bara en annan version av hi och då kan man antingen säga hej tillbaka, eller så är man lite låtsascool och säger chillin'. Man kan också säga what's up till någon man möter på gatan, utan att behöva stanna och höra svaret. Eller om din kompis beter sig konstigt så kan du fråga what's up istället för att säga what the f*** is your problem?

What are you up to? betyder helt enkelt vad gör du?

Från up till down. Om någon säger I'm down så betyder det inte jag är nere, utan det betyder ungefär jag är på eller jag vill följa med. Tänk på låten, Baby are you down, down, down, down, down ...

Sist men inte minst har vi uttrycket I'm pooped. Första gången jag hörde detta började jag nästan skratta. Vadå, pooped? Översätt det till direkt svenska, liksom. Men I'm pooped betyder faktiskt något i stil med jag är helt slut.

Nu när vi lärt oss dessa uttryck kan vi ha en hel konversation:

A: "Hey."
B: "What's up?"
C: "Just chillin'."
A: "Wanna go to the beach?"
B: "I'm down."
C: "No thanks, I'm pooped."

Har ni några andra ord eller fraser som ni undrar över eller bara tycker är roliga? Kommentera! Amerikanska för nybörjare kommer bli en serie med inlägg, så säg till om du har något som du vill att jag ska ta upp.

Promenader på landet

Jag tycker verkligen om att gå ut och gå. Nästan varje dag tar jag en milslång promenad ut på landet tillsammans med min författarmamma. Jag ploppar in ipoden i öronen och så går vi där sida vid sida helt inne i våra egna tankar utan att säga ett ord. Promenaderna ger ett slags lugn som man inte kan få någon annanstans. Och så är det så himla vackert!

Det syns inte på bilden, men här larven var ungefär lika stor som mitt pekfinger! Undrar vad det blir för en fjäril?

Livin' on the wild side

Jane Austen-maraton: en uppdatering

Jag har nu läst ut fem av Jane Austens böcker och har påbörjat den sjätte och sista. Jag räknar med att ha läst ut den på onsdag, möjligtvis torsdag, och då kommer en liten sammanfattning och ett omdöme. Allt jag kan säga än så länge är att jag älskar böckerna! Om det är någon därute som också läst Jane Austen så får ni gärna säga vad ni tycker!

Strikt förbjudet!

I USA finns det ganska många lagar och regler att hålla reda på när man kommer som internationell student och inte vill bli utslängd ur landet. Som ni säkert redan vet får man till exempel inte dricka alkohol förrän man fyllt 21 år. Däremot får man börja köra bil när man är 14 (beroende på vilken stat man bor i) och rösta när man är 18. Men några drinkar får man inte förrän man är 21. Dock finns det vissa uteställen, till exempel Sharkeez i Santa Barbara, som ordnar "18 and over" kvällar någon gång i veckan. Då får man ett armband om man är över 21, eller ett stort, svart kryss på handen om man är under 21.

Jättesnyggt.

Vidare är det strikt förbjudet på de flesta platser i USA att dricka någon form av alkohol på allmän plats. Detta betyder alltså att man inte får dricka öl när man har släkt-BBQ på stranden. Ni har säkert sett på amerikanska TV-serier att någon dricker ur en papperspåse. Det är för att dölja bildbevisen. (För det ser ju mindre misstänkt ut att dricka ur en papperspåse?)

Faktum är att det finns ganska många saker man inte får göra även när man fyllt 21. Till exempel är det olagligt att korsa gatan där det inte finns övergångsställe (det kallas för jaywalking). Skylten till höger är inte heller helt ovanlig, men det känns lite onödigt att säga "Do not enter, wrong way" på en bergsväg som denna, för när man kommit till den här skylten är det antagligen för sent att vända om. Då blir skylten lite mer som en påminnelse: "Jaha, nu kör jag åt fel håll."

Världens bästa universitet?

"Picture yourself at Berkeley", står det på antagningsbrevet till världens näst bästa universitet.

Tolka rankningssystemen av världens universitet hur ni vill, men jag läste bland annat på SVT och i DN att UC Berkeley rankas som världens näst bästa universitet enligt Academic Ranking of World Universities. UCLA ligger på 13:e plats. (Wohoo!)

Jag kom in på båda dessa skolor, men jag kom inte på programmet jag sökte i Sverige.

När man söker till universitet i USA måste man skicka in en massa olika uppgifter, som betyg, arbetslivserfarenheter, medlemskap i olika föreningar (tex Phi Theta Kappa), SAT-resultat m.m. och man måste dessutom skriva flera olika uppsatser. I Sverige räknas bara gymnasiebetyg och högskoleprov. Jag undrar vad som gäller om en amerikansk medborgare söker till universitetet i Sverige?

Det diskuterades på Rapport igår att det nästa år ska kosta pengar för utländska studenter att studera i Sverige. Och det nämndes senare att man skulle kunna ge ut stipendier för att inte förlora de duktiga studenter som söker hit till Sverige men som inte kan betala. Själv blev jag nyligen tvungen att tacka nej till både Berkeley och UCLA just av den anledningen (se tidigare inlägg).

Behöver jag säga mer?

Rädda amerikanerna

En helt vanlig dag på en motorväg utanför San Francisco.

I USA, åtminstone i de rikare delarna av Kalifornien, verkar man bli allt mer miljömedveten. Så är i alla fall min uppfattning efter att ha bott där. Till exempel är det trendigt att bära runt på en färgglad återanvändbar vattenflaska istället för att köpa plastflaskor (för man dricker normalt inte kranvatten och det finns inga pantmaskiner). Och när något evenemang ska hållas får det väldigt gärna ha miljötema. "Åh vad bra, nu ska vi rädda isbjörnarna och koalorna och blåklintsblommorna och träden i regnskogen", tänker man och så sätter sig alla i var sin bil och kör iväg.

Ironi, någon?

Det verkar vara en självklarhet att alla ska ha en egen bil i USA. Se bara på Twilight, där Bella Swan får en röd gammal pickup för att kunna ta sig till skolan på egen hand. Om Twilight hade utspelat sig i Sverige skulle hon fått en cykel. Eller ett busskort.

Jag antar att det beror lite på var man bor, men i Santa Barbara fungerade det alldeles utmärkt att leva utan bil. Jag var inte alls sådär beroende och osjälvständig som alla verkar tro att man blir utan bil. Förutom när jag var hundvakt mitt i ingenstans och inga bussar gick varken på julafton eller juldagen. Då fick jag minsann ringa runt till alla bilägare jag kände och tigga skjuts. Och så var det ju inte helkul att behöva gå hem på gator utan gatbelysning efter dansrepetitionerna. Eller att bli fast på tågstationen i Oakland klockan fyra på morgonen ...

Men jag överlevde. Amerikanerna kanske borde lära av oss bussåkande internationella snåljåpar? Om fler använde lokaltrafiken så skulle kanske politikerna fatta att den är värd att satsa på, istället för att sänka bensinpriserna. I'm just saying.

Jane Austen-maraton

För ett par veckor sedan hittade jag Jane Austens samlade verk i två volymer på biblioteket och fick den underbara idén att ta mig igenom dessa, eller rättare sagt plöja igenom 1610 sidor gammalmodig engelska så fort jag bara kan. Hittills har jag läst Emma och Northanger Abbey och min plan är att läsa resterande fyra inom två veckor. Låter det rimligt, och framför allt, är det någon som vill hänga på?

Det här är ordningen jag läser dem i:
1. Emma (utläst)
2. Northanger Abbey (utläst)
3. Persuasion
4. Sense and Sensibility
5. Pride and Prejudice
6. Mansfield Park

Ni kanske undrar varför jag inte läser dem i "rätt" ordning, med Sense and Sensibility först eftersom den publicerades först, men det är helt enkelt för att jag råkade ha Emma tillgänglig när jag började läsa.

Mer om detta om ca två veckor alltså.

Rubiks kub

Den här kuben har stått olöst på mitt rum i jag vet inte hur många år. Men igår kväll bestämde jag mig för att lösa den en gång för alla, vilket visade sig vara lättare än jag trodde.

Bilderna nedan tog jag för skojs skull medan jag löste den. Klicka här för att se Dan Browns instruktionsvideo som jag använde mig av.


Steg 1: Lös första lagret så att ovansidan är helt i en färg, med varje bit på rätt plats. Det här steget kan man klura ut på egen hand. På bilden är den vita sidan vänd uppåt, med den gröna sidan till höger och den röda till vänster. Första lagret är på plats.





Steg 2: Lös andra lagret. På bilden har jag lagt kuben upp och ner så att det färdiga lagret ligger i botten. (Eftersom jag var tvungen att börja från början använde jag denna gång den gröna sidan i botten, eftersom det var så instruktionsvideon gjorde.) Nu är alla bitar på rätt plats utom det översta lagret, som ska ha den blå sidan upp.



Steg 3: Lös tredje lagret. Kuben på bilden är nästan klar. Bara två hörnbitar måste vändas, vilket man gör med en enkel "formel". I det här steget känns det som om man förstör alla lager man byggt upp, men bara man fortsätter med samma formel så hamnar allt på plats igen. Jag fattade inte detta, utan började om från början tre gånger helt i onödan för att jag trodde att jag hade gjort fel.


Klar! Nu är det bara att öva så man kan lösa den utan instruktioner och på bara några minuter. Guinness World Records nästa! Vem behöver TV när man har en Rubiks kub?

Det här, gott folk, det är något att sätta på CV:t.

Prinsessans tårta

Den här tårtan bakade jag för några dagar sedan och jag kan säga som så här: det är en av de absolut godaste tårtorna jag någonsin smakat! Den är så god att den förtjänar ett alldeles eget inlägg med hela tre bilder. Och det säger jag trots att jag egentligen inte är någon tårtfantast.

Vem kan motstå färska hallon, hemgjord vaniljkräm med citron och fläder och ett fint lager marsipan på det hela? Extra fint blir det om man gör sin egen marsipanros och dekorerar tårtan med smält choklad. Visst är det pyssligt, men det är ju det som är tjusningen med att baka!

Jag köpte 500 gram marsipan och fick så pass mycket över att jag kunde göra en extra, miniliten tårta några dagar senare. En bit av den ser ni på bilden till höger.

Tips om hur man bakar ut marsipan:
Lägg marsipanklumpen mellan två bitar plastfolie och kavla ut den till den önskade storleken. På så sätt fastnar inte marsipanen varken på bakbordet eller kaveln. Dra bort ena plastbiten, lägg marsipanen på tårtan och dra bort den översta plastbiten. Hur smidigt som helst!



Så ofta som jag nämner Arla borde jag bli sponsrad för att göra reklam för det företaget. Receptet på tårtan finns här.

Om stipendier och dyra collegedrömmar

Jag blir lite trött när jag hör folk säga att det finns massor av stipendier att söka och att jag säkert hittar några om jag bara fortsätter leta. Som om det är mitt fel att jag inte får några. "Det löser sig säkert på ett eller annat sätt", får jag höra. "Har du kollat den här och den där föreningen?"

Mm, jo det har jag.

Jag vill inte låta pessimistisk på något sätt, för det är väl bra att ha en positiv inställning till livet, men det här är bara orealistiskt. Vet ni vad det kostar att plugga ett år på UCLA?

$54 250.

Det är den exakta siffran jag fick från UCLA International Admissions för ett par dagar sedan. $54 250 är vad du måste bevisa att du har för att klara UCLAs minimumbudget. Som kursen ser ut idag är det 528 270,23 svenska kronor. För ett år.

Hur mycket kan man få (låna) från CSN? Max 5 224 kr per studievecka. Gånger 33 studieveckor blir det 172 392 kr per år. Ni kan säkert räkna ut själva hur mycket pengar som saknas för att betala resten.

Det skulle kosta mig över en miljon kronor att gå klart mina två collegeår på UCLA. Det är en miljon mer än vad jag har i plånboken idag. Och ja, jag har letat efter stipendier. Problemet är att i Sverige måste man ofta studera vid ett visst svenskt universitet, ha riktigt bra kontakter eller vara medlem i Soffpotatisarnas och kuddfodralens riksförbund i Kiruna. Jag vågar knappt nämna hur mycket pengar jag behöver när jag fyller i ansökan, för vilken stipendiefond vill ge en miljon kronor åt en helt vanlig tjej som råkar ha väldigt dyra collegedrömmar?

Idag fick jag ett mail från en tjej som sitter i ungefär samma sits som jag. För första gången fick jag bekräftat från någon annan att nej, det är inte lätt att hitta stipendier i Sverige för att plugga i USA. Det är snarare bättre att satsa på en amerikansk skola som ger ut stipendier även till internationella studenter om de är duktiga i skolan. Inte UCLA, med andra ord.

Det handlar inte om att våga ta de extra lånen från CSN eller överväga om den amerikanska utbildningen verkligen är värd miljonerna. Det handlar om att ha pengar eller inte.

Själv gav jag i princip upp min UCLA-dröm redan i början av sommaren. Jag har fortfarande min plats kvar och jag fixar fortfarande med en del pappersarbete för att ha den kvar, men jag tror att jag kommer stanna i Sverige i höst. Det är inte helt fel det heller, bara annorlunda än vad jag egentligen tänkt mig.

Där har ni verkligheten. Nu ska jag gå och skrapa en trisslott och vinna en miljon.

See ya!

Resa genom Österlen

Häromdagen bar det av till Österlen med hela familjen. Med strålande solsken och en ny kamera i hand kunde inget gå fel. Här kommer ett lååångt inlägg med några (ganska många) av mina favoritbilder.

Anhalt nr 1: Ales stenar
Till Ales stenar kommer man genom att vandra uppför en kulle. Väl däruppe har man fin utsikt över både stenarna och havet. Fast man får akta sig så man inte blir påflugen av en skärmflygare. Eller tio.





Tio sekunder efter att jag tog den här bilden fick jag ducka för att inte få skärmflygaren i huvudet.

Anhalt nr 2: Sandhammaren
Visserligen är Sandhammaren en sandstrand och inte en trottoar gjord av asfalt, men det blev ändå inga bilder här. Bäst att inte fresta ödet. Dock blev det ett (snabbt) dopp i det iskalla havet. Det påminde om Santa Barbara, där jag var tvungen att ha 4,3 mm tjock heltäckande våtdräkt när jag surfade.

Anhalt nr 3: Gislövshammar
Gislövshammar är ett fiskeläge där man förr bröt sten från klipporna i havet. Försök ta ett fult foto här - det går inte!


När jag är etablerad författare ska jag också vandra på stränder som dessa två damer gör på bilden ovan. Jag gissar på att den ena skriver barnböcker och den andra är stensamlare. Eller nåt sånt.

Anhalt nr 4: Simrishamn
Ut ur bilen. Promenera uppför gatan, nerför gatan. In i bilen. Nästa!

Anhalt nr 5: Knäbäckshusen
Denna gulliga lilla by har inte bara idylliska små hus med blommande trädgårdar, utan även en otroligt fin strand. Men vem är det som bygger broar mellan stenarna?




Kan det bli mer svensk sommar än såhär? Jag tror inte det.

Ny kamera!!!

Jag har fått en ny kamera. Med den kan jag se vad jag tar kort på. Det kunde jag inte med den förra (notera den trasiga displayen på bilden). Men det kan jag nu. Det gör fotograferandet mycket roligare. Och lättare.

Note to self: Tappa inte kameran i asfalten så displayen går sönder.