Vildvin ...
... kottar ...
... rödklöver och renfanor ...
... nypon ...
... vicker och äppelträd ...
... vita, bolliga fröställningar ...
... och lingon! Hur underbart är det inte att ösa ner fem liter lingon i en kastrull och koka sylt?
Saker som hör hösten till
Efter att ha bott utomlands i tre år har jag lärt mig att uppskatta årstiderna vi har här i Sverige. I Santa Barbara var det sommar nästan hela året om, vilket i och för sig inte är något att klaga över. Hade man tur kunde man se ett och annat gult löv till jul, och kanske kunde man till och med variera shortsen och klänningen med jeans då och då. Som sagt, ingenting att klaga över ... Den enda nackdelen är att man inte får se alla vackra förändringar som sker i naturen när årstiderna skiftar. Jag insåg idag att jag inte upplevt en riktig höst på hela tre år. Tänk vad mycket kalifornierna går miste om:
Vildvin ...
... kottar ...
... rödklöver och renfanor ...
... nypon ...
... vicker och äppelträd ...
... vita, bolliga fröställningar ...
... och lingon! Hur underbart är det inte att ösa ner fem liter lingon i en kastrull och koka sylt?
Vildvin ...
... kottar ...
... rödklöver och renfanor ...
... nypon ...
... vicker och äppelträd ...
... vita, bolliga fröställningar ...
... och lingon! Hur underbart är det inte att ösa ner fem liter lingon i en kastrull och koka sylt?
Pineapple Dance Studios
Den rosa skylten visar ingången till Pineapple Dance Studios.
Vad saknar ni mest från Sverige när ni är ute och reser? Vad saknar ni mest från utlandet när ni kommer tillbaka till Sverige? För mig är svaret enkelt. Dansen är det jag saknar allra mest både från USA och från London.
Har ni sett TV-serien Pineapple Dance Studios som går på kanal 5? Det var nämligen just där, på Pineapple Dance Studios, som jag spenderade hela våren då jag bodde i London. Efter att ha sett ett avsnitt av serien kan jag säga att de som jobbar på Pineapple är precis lika galna i verkligheten som de ser ut att vara på TV! (Kanske det enda inom reality TV som faktiskt är real?) Jag kände igen flera personer i programmet, både dansare och personal. Främst är kanske koreografen Mark Battershall, vars danslektioner var riktigt roliga och fartfyllda, men som jag ibland hade lite problem med (läs mer här).
Vad man än tycker om själva TV-programmet finns det inget som går upp mot att vara där på riktigt. Varje dag kommer det hundratals människor till studion, och många av dessa människor är helt vanliga personer som går i skolan eller har åtta-till-fem-jobb och som bara råkar ha ett stort intresse för dans. Ett TV-program kan inte visa hur det känns att sitta utanför en dansstudio och lyssna till Chicago-teamets repetitioner eller höra tonerna från Lejonkungen medan man värmer upp. I och för sig har jag bara sett ett enda avsnitt, men jag undrar om de någonsin kommer att visa en av Lindas jazzlektioner eller Ians balettlektioner (mina personliga favoriter på Pineapple).
I vilket fall som helst, Pineapple är en riktigt häftig dansstudio och efter att ha sett kamerorna på plats nästan varje dag under våren var det kul att se resultatet. Jag vill tillbaka!
Dags att lägga väskan på hyllan?
Utsikt över Santa Barbara, med Channel Islands i bakgrunden.
Jag skrev för ett tag sedan att anledningen till att jag måste tacka nej till UCLA är att det kostar för mycket. (Läs mer om det här.) Sedan fick jag veta att det eventuellt skulle kunna gå att skjuta upp det hela så att jag kunde börja nästa år istället och försöka hitta en lösning på problemet under det kommande året. På så sätt behövde jag åtminstone inte stänga dörren ännu. Jag skickade mail hit och dit och skrev ett formellt brev där jag förklarade varför jag ville skjuta upp studierna. Igår fick jag beskedet att UCLA tyvärr inte godkände min förfrågan. Alltså kommer jag inte att gå på UCLA varken i höst eller nästa år (om jag inte söker igen och vinner en miljon eller två). Och ja, det känns faktiskt ganska bittert.
Men så var det det här med att resa med lätt bagage. Även om collegelivet verkar vara över för min del så kan jag bara tänka på allt roligt som det har fört med sig. Och även om jag befinner mig i Sverige kommer jag att fortsätta att blogga om USA och låtsas att jag fortfarande är collegestudent som somnar på lektioner, blir sjösjuk på surfingbrädan, anordnar bake sales och skriver uppsatser mitt i natten. Jag vet att jag har flera läsare som funderar på att åka till USA och gå på college och jag kan inte säga annat till er än gör det! Åk! Eller om ni funderar på något annat land, åk dit också! Plugga och kämpa och res och upplev!Jag ville bara säga det. Nu ska jag sluta vara blödig och göra något vettigt istället. Som att ta kort på gamla scantrons och No. 2 pencils.
Jane Austen-maraton: En eftereffekt
Jag hjälpte en vän från USA med en uppsats idag. Såhär gick vår skypekonversation:
Normala människor säger doesn't have to.
Jag sa ju att Jane Austens gammalmodiga engelska sipprade in i min hjärna.
Normala människor säger doesn't have to.
Jag sa ju att Jane Austens gammalmodiga engelska sipprade in i min hjärna.
Amerikanska för nybörjare: I skolan
"Don't forget your scantron and No. 2 pencil!" brukar lärarna i USA påminna sina elever lektionen innan ett prov. Är man från Sverige kanske man tycker att detta låter som rappakalja.
En scantron och en No. 2 pencil är vad man behöver till i princip varje prov i USA. Proven är nämligen ofta av multiple choice-format, dvs kryssfrågor, och rättas lika effektivt som opersonligt av en speciell maskin. En uppsatsdel brukar också finnas med på proven, men har man inte sin scantron och gula No. 2 pencil så är man körd!
Jag sparade min sista scantron som en souvenir från min collegetid i Santa Barbara. Jag tänkte att jag skulle kunna hitta på något roligt att skriva om den. Det visade sig att en papperslapp är förvånansvärt oinspirerande. När jag sedan visade upp den för en kompis undrade hon vad sjutton det var för något. "Men det är ju en scantron!" sa jag. "A och O för en collegestudent." Kanske är det bara nördar som jag som sparar på sådana saker.
Några andra ord som är bra att kunna i skolan:
Midterms kallas proven man har mitt i terminen. Man kan ha mer än en midterm per kurs.
Finals är slutproven man har i slutet av terminen.
Transcript betyder helt enkelt betyg. När man söker till college i USA frågar de efter ens High School Transcripts, vilket alltså är ens betyg från gymnasiet. Ibland vill de också se betyg från nian.
Credits eller units är vad kurspoängen kallas för. På SBCC, som har två terminer per läsår, är en kurs normalt tre eller fyra poäng och om man är heltidsstuderande läser man mellan 12 och 18 poäng per termin. (Eller 22 om man vill ha överkurs som jag.)
Springbreak är det omtalade vårlovet som hålls någon gång i Mars-April, ofta runt påsk. Många åker till Mexiko eller något annat billigt resmål för att festa, men själv brukade jag plugga ... 22 units, som sagt.
Det luktar skunk!
Idag när jag var ute och sprang fick jag syn på en liten katt som lekte med en sork. Det fick mig att tänka på hur annorlunda djurlivet är här i Sverige jämfört med i Kalifornien. Där ser man kolibrier, pelikaner och ödlor nästan varje dag. Till och med en gråval var en gång vilse i Santa Barbaras hamn. Kackerlackorna och monstermyrorna, däremot, blundar jag helst för. (Klicka här på egen risk.)
Kolibri. Ni skulle bara veta hur lång tid det tog för mig att fånga en kolibri på bild. De är otroligt snabba!
En dag när jag gick längs med stranden i Santa Barbara fick jag syn på en grupp delfiner ett tjugotal meter ut i vattnet. Deras fenor stack upp ur vattnet när de simmade och hoppade förbi. Några minuter senare fick jag syn på en till delfin som simmade i motsatt riktning. Den var bara några meter ut från strandkanten. Folk som var på stranden började ropa och peka mot den. Alla verkade undra vad den gjorde så nära stranden. Helt plötsligt vände delfinen om igen, och då såg jag att den hade hämtat upp två andra delfiner, som måste ha halkat efter de andra. Det var helt fantastiskt att se deras fenor guppa upp och ner bara några meter ifrån mig när de simmade ikapp sina delfinvänner.
Pelikaner på piren i Santa Barbara och pelikan i närbild. Ni kan ju låtsas att det simmar en delfin i vattnet också.
En annan gång satt jag hemma och pluggade i köket när jag hörde något som prasslade utanför fönstret. Jag tittade ut och upptäckte en stor, äcklig pungråtta som klättrade förbi bara någon meter ifrån. Kamerabesatt som jag är försökte jag ta en bild av den, men det var alldeles för mörkt ute.
Här borde jag haft en bild på en pungråtta, men det har jag inte. Istället får ni en söt liten ödla som jag hittade på en av Santa Barbaras vandringsleder i bergen. Vill ni veta hur äcklig en pungråtta ser ut så får ni googla det.
Vi hade många spännande djur som bodde kring huset under mitt andra collegeår. Tvättbjörnar såg man ofta, och en skunkfamilj hade vi också. Jag såg dem springandes förbi poolen en morgon när jag hade vaknat extra tidigt. Det blev ingen simtur den morgonen, kan jag lova. Uttrycket "det luktar skunk" kommer inte från ingenstans - skunk luktar nämligen vidrigt! Det är svårt att likna lukten vid något annat, men den är lite sötsur på något sätt. Ibland var vi tvungna att stänga dörrarna till dansstudion för att en skunk hade varit i farten utanför.
Det fanns en massa häftiga djur i Santa Barbara som man aldrig skulle se här i Sverige, och jag önskar att jag hade kort på alla. I och för sig tycker jag att de svenska djuren är ganska intressanta, de också. Om ni ser någon som står och fotar kaniner eller larver eller fåglar med en knallrosa kamera så är det nog jag.
En dag när jag gick längs med stranden i Santa Barbara fick jag syn på en grupp delfiner ett tjugotal meter ut i vattnet. Deras fenor stack upp ur vattnet när de simmade och hoppade förbi. Några minuter senare fick jag syn på en till delfin som simmade i motsatt riktning. Den var bara några meter ut från strandkanten. Folk som var på stranden började ropa och peka mot den. Alla verkade undra vad den gjorde så nära stranden. Helt plötsligt vände delfinen om igen, och då såg jag att den hade hämtat upp två andra delfiner, som måste ha halkat efter de andra. Det var helt fantastiskt att se deras fenor guppa upp och ner bara några meter ifrån mig när de simmade ikapp sina delfinvänner.
Pelikaner på piren i Santa Barbara och pelikan i närbild. Ni kan ju låtsas att det simmar en delfin i vattnet också.
En annan gång satt jag hemma och pluggade i köket när jag hörde något som prasslade utanför fönstret. Jag tittade ut och upptäckte en stor, äcklig pungråtta som klättrade förbi bara någon meter ifrån. Kamerabesatt som jag är försökte jag ta en bild av den, men det var alldeles för mörkt ute.
Vi hade många spännande djur som bodde kring huset under mitt andra collegeår. Tvättbjörnar såg man ofta, och en skunkfamilj hade vi också. Jag såg dem springandes förbi poolen en morgon när jag hade vaknat extra tidigt. Det blev ingen simtur den morgonen, kan jag lova. Uttrycket "det luktar skunk" kommer inte från ingenstans - skunk luktar nämligen vidrigt! Det är svårt att likna lukten vid något annat, men den är lite sötsur på något sätt. Ibland var vi tvungna att stänga dörrarna till dansstudion för att en skunk hade varit i farten utanför.
Det fanns en massa häftiga djur i Santa Barbara som man aldrig skulle se här i Sverige, och jag önskar att jag hade kort på alla. I och för sig tycker jag att de svenska djuren är ganska intressanta, de också. Om ni ser någon som står och fotar kaniner eller larver eller fåglar med en knallrosa kamera så är det nog jag.
Morran, Miró och den bruna prinsessan Lina
Igår rensade jag bland gamla teckningar. Det kom fram en massa roligt som jag bara måste få dela med mig av här. För inget har ju hänt i verkligheten om det inte har bloggats eller twittrats eller facebookats, eller hur?
Vi börjar med självporträtten.
5 år. "En brun prinsessa"? Hade den ljusa hudfärgade pennan försvunnit eller var jag bara väldigt solbränd?
7 år. Har någon sett min näsa?
10 (?) år. Tolka själva.
Från självporträtt till Morran. Hon var ett återkommande motiv bland teckningarna från dagis. Fast det var lite oklart hur Morran såg ut egentligen.
Var hon röd med blå armar?
Eller blå med svarta armar (och någon sorts gula vingar)?
Eller hade hon vattkoppor?
Vissa teckningar från låg- och mellanstadiet (jag veeet, det heter inte så längre) var inspirerade av berömda konstnärer.
Chagall.
Van Gogh.
Miró.
Fast mina personliga favoriter är ändå dessa, som blev till någon gång på lågstadiet:
Blomman som inte fick plats på pappret.
Cellon. Lägg märke till att den har hela åtta stämskruvar men bara fyra strängar.
Dinosaurien.
Jag rensade lite i brorsans samling också. Även här ser man spår av andra konstnärer.
Lars Klinting?
Picasso?
Et voilà! Det var barnteckningarna. Leksakerna och skolgrejerna nästa? Nej, jag tror jag ska måla lite först. Morran vill ha fler kompisar.
Vi börjar med självporträtten.
5 år. "En brun prinsessa"? Hade den ljusa hudfärgade pennan försvunnit eller var jag bara väldigt solbränd? 
Från självporträtt till Morran. Hon var ett återkommande motiv bland teckningarna från dagis. Fast det var lite oklart hur Morran såg ut egentligen.
Var hon röd med blå armar?
Eller blå med svarta armar (och någon sorts gula vingar)?
Eller hade hon vattkoppor?
Vissa teckningar från låg- och mellanstadiet (jag veeet, det heter inte så längre) var inspirerade av berömda konstnärer.
Chagall.
Van Gogh.
Miró.
Fast mina personliga favoriter är ändå dessa, som blev till någon gång på lågstadiet:
Blomman som inte fick plats på pappret.
Cellon. Lägg märke till att den har hela åtta stämskruvar men bara fyra strängar.
Dinosaurien.
Jag rensade lite i brorsans samling också. Även här ser man spår av andra konstnärer.
Lars Klinting?
Picasso?
Et voilà! Det var barnteckningarna. Leksakerna och skolgrejerna nästa? Nej, jag tror jag ska måla lite först. Morran vill ha fler kompisar.
Idag har jag städat
Och slängt ut saker ur garderoben. Saker som borde ha slängts för länge sedan men som jag sparade ändå. Jag brukade använda UCLA som ursäkt. "Ojdå, jag har hål i byxorna, men det gör inget för jag kom in på UCLA", kunde jag tänka. Eller "Äh, har man kommit in på UCLA så får man gå runt i trasiga skor". Men nu ska jag ju faktiskt inte gå på UCLA och då är det inte alls okej att ha trasiga skor. Så nu har jag sagt hejdå.
Hejdå pinsamt håliga väska!
Hejdå pinsamt trasiga skor!
Vad ska jag ha på fötterna nu då?
Joggingskor?
Converse?
Steve Madden?
Mina tåspetsskor från Nötknäpparen?
Übercoola (hyrda) bowlingskor från Santa Barbara?
Inget som det är hål i, i alla fall!
Hejdå pinsamt trasiga skor!Vad ska jag ha på fötterna nu då?
Joggingskor?
Converse?
Steve Madden?
Mina tåspetsskor från Nötknäpparen?
Inget som det är hål i, i alla fall!
Konsten att stänga ute omvärlden
Jag vet. Jag har inte bloggat på hela veckan. Och jag har inte skrivit så mycket på romanen heller. Jag skyller på detta:
Det är någon som bor på mitt golv.
Hon heter Anna. Vi har känt varandra sedan vi satt bredvid varandra på fruktstunden på sexårs/lekis/kalla-det-vad-du-vill. Det var 17 år sedan, har vi räknat ut (för att 1 + 1 = 3 och 22 - 6 = 17).
I alla fall, Anna har flyttat till mina trakter och jag är jätteglad för vi har inte bott i samma stad på flera år. Anna har nämligen också varit utomlands efter gymnasiet. Fast hon är lite coolare än jag. Medan jag satt i skolbänken i USA har hon vandrat i regnskogen i Sydamerika, bakat bröd i Berlin, klappat kor i Indien och serverat öl i London. Och nu bor hon på mitt golv och nu är det hon som ska plugga medan jag gör något annat.
Fast så mycket annat har det som sagt inte blivit den här veckan. För att jag ska kunna skriva måste jag avskärma mig helt från omvärlden. Antingen sitter jag inomhus och skriver, eller så är jag ute och går långpromenader eller tränar. Orden "socialt liv" finns inte. Allt som finns är jag och karaktärerna i min bok. Fast just nu är det jag och Anna och karaktärerna i min bok. Med betoning på Anna.
Jag tror jag kommer bli galen när jag blir stor. Fast det måste man nog vara om man ska bli författare.
Hon heter Anna. Vi har känt varandra sedan vi satt bredvid varandra på fruktstunden på sexårs/lekis/kalla-det-vad-du-vill. Det var 17 år sedan, har vi räknat ut (för att 1 + 1 = 3 och 22 - 6 = 17).
I alla fall, Anna har flyttat till mina trakter och jag är jätteglad för vi har inte bott i samma stad på flera år. Anna har nämligen också varit utomlands efter gymnasiet. Fast hon är lite coolare än jag. Medan jag satt i skolbänken i USA har hon vandrat i regnskogen i Sydamerika, bakat bröd i Berlin, klappat kor i Indien och serverat öl i London. Och nu bor hon på mitt golv och nu är det hon som ska plugga medan jag gör något annat.Fast så mycket annat har det som sagt inte blivit den här veckan. För att jag ska kunna skriva måste jag avskärma mig helt från omvärlden. Antingen sitter jag inomhus och skriver, eller så är jag ute och går långpromenader eller tränar. Orden "socialt liv" finns inte. Allt som finns är jag och karaktärerna i min bok. Fast just nu är det jag och Anna och karaktärerna i min bok. Med betoning på Anna.
Jag tror jag kommer bli galen när jag blir stor. Fast det måste man nog vara om man ska bli författare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
