All that jazz

Elva studior. Fyra våningar. Hundratals dansare.

Musiken dunkar ända ner i omklädningsrummet. Ut och in springer ballerinor i perfekta knutar, Hip Hoppare i för stora tröjor och lättklädda jazzdansare. Det luktar svett, parfym och hårsprej. I studion bredvid pågår en audition för Flashdance. Man kan höra de nervösa sångarna som står utanför och sjunger upp. Hårdsminkade modeller irrar runt i höga klackar och med snygga resväskor rullandes bakom sig.

Tre tjejer står framför spegeln. Den ena har sin ipod i öronen och markerar några danssteg på golvet. Den andra putar med läpparna och fyller på sitt knallröda läppstift. Den tredje babblar högljutt till de andra två och tittar nervöst omkring sig. Hon ger mig en nedlåtande blick, som gör det väldigt tydligt att det här är ingen lek - det är en tävling. Bara en kan få rollen.

Men jag är inte här för att göra audition. Jag är här för att dansa.

Jag går upp till dansstudio nummer ett och intar min plats bland de andra dansarna. Mark Battershall, som ska leda lektionen, kommer in i salen och redan innan vi hinner börja första övningen står en folksamling utanför salen med kameror i högsta beredskap. Mark är kändis här och alla vill ha en bild.

Den första halvan av lektionen går alldeles utmärkt. Vi gör pliéer och tendur och övar styrka och vighet. Trots att jag inte är lika vig som de flesta andra tjejerna håller jag modet uppe. Jag har en bakgrund i balett som har gett mig bra grundteknik, vilket inte många andra i rummet verkar ha.

Men då vi börjar göra sassy gångsteg och stora hopp över diagonalen utan att ha värmt upp fötterna märker jag skillnaden mellan mig och de andra. Allt jag ser är stylade frisyrer, färgstarka streetskor och glittrande toppar. Plötsligt blir jag väldigt medveten om mina slitna gamla byxor och mitt osminkade ansikte.

Mark ber oss att sprida ut oss över golvet och börjar instruera dagens koreografi. "One - KAH, two - KAH, three - KAH KAH!" ropar han och gör några snabba rörelser som jag inte alls hänger med i. Det här handlar om att ha stil och vara sassy. Det spelar ingen roll om man har femton år av balettlektioner i bagaget.

Minuterna passerar förbi och Mark lägger på fler och fler rörelser. Med musikens hjälp lär jag mig att hänga med lite bättre, men jag önskar fortfarande att jag kunde få sträcka ut i ett vackert hopp eller åtminstone lyfta benet i en graciös arabesque.

Jag råkar riva upp huden på stortån på det hårda trägolvet och det blir droppen. För första gången i mitt liv lämnar jag en danslektion en kvart innan den är över.

Jag går upp till cafeterian, besviken över att jag inte fick dansa som jag ville, men glad att jag slapp genomlida ytterligare en kvarts förvirring. Jag sätter mig vid ett av borden. I studion bredvid övar artisterna från Chicago. Jag lyssnar och njuter och all that jazz.

Så småningom fylls cafeterian av unga killar. En av dem ber att få låna min penna. Jag frågar honom vad han ska göra audition för. Flashdance. Jag ser mig om i rummet och tycker mig känna igen ett par ansikten. Kanske har jag sett dem i en musikal någon gång. Kanske har de tagit Mark Battershalls jazzlektion.

Detta är en vanlig dag på Pineapple Dance Studios i London. Folk kommer och går, stylade eller inte. Man dansar, svettas, observerar, umgås och...

All.

That.

Jazz.