Halloween i Kalifornien (uppdaterad)

För ung för att vistas i IV.

Jag vet att jag har skrivit om Halloween tidigare, men nu är det faktiskt rätt tid på året att göra ett inlägg helt i dess ära.

I Santa Barbara finns ett område som heter Isla Vista (förkortas till IV). Det ligger ungefär en halvtimmes bussresa från centrum, ute vid University of California, Santa Barbara (UCSB), och det är där många av Santa Barbaras studenter bor. Den mest kända gatan i IV heter Del Playa Drive (förkortas till DP). Varje helg - om inte varje dag - strosar studenterna upp och ner för den gatan i jakt på en bra fest. Man kan nästan gå in i vilket hus som helst och finna det fullt av folk.

Hursomhelst, när Halloween-helgen kommer (Halloween brukar i USA inte bara vara en dag, utan sträcka sig från torsdag till söndag) samlas inte bara Santa Barbaras studenter på DP, utan dit kommer även tusentals andra partygalna från hela Kalifornien, ibland hela landet. Förra året hörde jag siffror om att uppemot 50 000 personer varit där och firat. Det är vad jag kallar en vild fest. Hela området spärras av och på gatorna patrullerar poliser både till fots och till häst. Men det största problemet är inte att ta sig dit - det är att ta sig hem. Föreställ er tusentals människor som alla vill få tag på en taxi klockan två eller tre på natten. Det är nästan omöjligt.

Notera poliserna i bakgrunden.

Första året jag var i Santa Barbara och mina kompisar från balettstudion frågade vad jag skulle göra på Halloween, fick de nästan en chock då jag sa att jag skulle till IV. "Dö inte", sa de och jag visste inte riktigt om de skämtade eller om de var allvarliga. Dock var de flesta av dansarna i studion 15-åriga high school-elever, vars föräldrar antagligen berättat sina egna spökhistorier från sin collegetid.

Frågan är om det egentligen blir en särskilt bra fest när allt man gör är att trängas på en gata i flera timmar. Å andra sidan är det nog just det som är själva poängen, och att man är utklädd under tiden. Bara själva kostymerna är en fest i sig. Ja, Halloween i USA är en upplevelse.


Uppdatering: Jag glömde säga att det finns en hel låt om IV också. "How you party is how we pre-party, cause you ain't from IV", sjunger Sabatage. Lyssna nedan:

Marijuana, pot, grass, weed ... Kärt barn har många namn?

En sak som jag lärde mig i USA var hur man luktar sig till marijuana (jag sa luktar sig till, inte röker!). Ibland när man går ner för gatan känner man en sötsliskig lukt och då vet man att någon röker på i ett av husen. Faktum är att det är betydligt vanligare med marijuana än vanliga cigaretter. Så är åtminstone min uppfattning efter att ha bott i Santa Barbara. På min skolas speciella rökområden såg man faktiskt fler internationella studenter än amerikaner.

Nästa vecka ska kalifornierna rösta om marijuanans legalisering. Kobra har gjort ett reportage om detta som går att se ikväll kl 21.30 på SVT2. Ett kort klipp ur programmet:



Klicka här för att komma till Kobras sida på SVT.

Ungdomsböcker

Dagens fångst.

Idag läste jag på SVT att "andelen unga som läser böcker och tidningar har halverats under de senaste fyra åren" (läs hela artikeln här). Jag kan knappt tro att det är sant. Studien fokuserade visserligen på ungas användning av medier, men jag kunde inte låta bli att fastna på denna uppgift. Vill folk inte läsa längre?

Själv gick jag idag till bibliotekets ungdomsavdelning och lånade fortsättningen på John Marsdens serie Imorgon, när kriget kom. Jag var väldigt fast vid den serien när jag gick på högstadiet, men jag läste aldrig böckerna som kom senare och som utspelar sig efter kriget. Första delen i den "nya" serien heter Ellie: Så länge jag finns och det var alltså den jag fick med mig hem idag, tillsammans med Virginia Woolf och några fler.

Nej, jag förstår inte det där med att andelen unga som läser har halverats. Ungdomsböcker är bland det bästa som finns! Det säger jag trots att jag antagligen inte räknas in i den åldern som studien omfattade. Maria Gripe, Heddi Böckman, John Marsden, Maj Bylock, Anita Eklund Lykull ... författarna som jag läste och fastnade för är många.

Vilka ungdomsböcker läser/läste ni?

Hur man ritar en film

Jag älskar film. Jag älskar att skapa film och jag älskar att titta på film. Därför var det extra roligt när jag förra året var tvungen att ta en kurs i filmkunskap på mitt college i USA. På kursen fick vi bland annat lära oss om redigering, ljud, mise-en-scène (iscensättning) och cinematografi. Det visade sig vara mycket användbar kunskap. Varje gång jag tittar på film idag förundras jag över hur mycket planering och teknik som ligger bakom det man ser i biosalongen eller TV-soffan. Har ni till exempel tänkt på hur många shots (tagningar) som finns i en hel film?

(Här hade jag tänkt lägga in en liten förklaring av filmtermer, men som vanligt stötte jag på problem när de engelska orden skulle översättas till svenska. I USA lärde jag mig att en film är gjord av sequences, som är gjorda av scenes, som är gjorda av shots. Sequence = en rad relaterade scener som följer efter varandra och som har ett gemensamt tema och syfte. Scene = en del i en film som tar plats vid en speciell tidpunkt och plats. Shot = en bit film som inte avbryts av redigering. På Voodoo Film, däremot, förklaras att en shot på svenska kallas för tagning, vilket är väldigt förvirrande eftersom engelskans take inte alls är samma sak som shot. Under produktionen av en film kan man till exempel göra flera takes av samma shot (alltså, man kan ta om en del av filmen flera gånger). Hur översätter man det till svenska? Flera tagningar av samma tagning? Vidare skriver Voodoo Film att en film är gjord av scener, som är gjorda av sekvenser av tagningar, alltså tvärtemot vad jag har lärt mig. Jag skulle kunna fortsätta analysera detta i evigheter, men det var ju inte själva definitionerna som var det viktiga i det här inlägget.) 


Några andra som älskar film, eller som älskar Penelope Cruz (till höger)? Bilden togs på Santa Barbara Film Festival 2009.

För att undersöka det här med shots och klippning mellan olika shots fick vi i uppgift att välja en sekvens ur en film, rita av varenda shot som är med i den sekvensen och analysera dem. Jag valde en sekvens ur Tom Tykwers film Parfymen: Berättelsen om en mördare, som bygger på romanen av Patrick Süskind. I sekvensen ser vi hur huvudpersonen, som har det fantastiska namnet Jean-Baptiste Grenouille, får upp spåret av en flicka, följer efter henne och mördar henne. Det första jag var tvungen att göra var att räkna antalet shots. Bara det tog mig en bra stund, eftersom varje gång filmen hoppar från närbild på Jean-Baptistes ansikte till flickan räknas som en ny shot. Sammanlagt fanns 133 shots i sekvensen. 133 shots på bara några minuter film! Tänk då vad många shots som finns i hela filmen sammanlagt, och föreställ er den som måste sitta och rita alla dessa shots innan de har blivit filmade! (Det kallas för story board.) Hursomhelst, resultatet blev ett häfte på 38 A4-sidor. Här kommer tre av dem:

Shot 5 - 8. Detta var då jag fortfarande var ambitiös nog att färglägga bilderna. Först ser man en närbild på Jean-Baptiste, sedan följer kameran honom bakifrån, sedan ser vi hur han vädrar i luften, och sist ser vi det han känner lukten av: flickans hår. Jag tyckte jag var fyndig som kom på uttrycket nose match (istället för eyeline match). Eller så ville jag bara ha pluspoäng för att jag suttit uppe mitt i natten.

Shot 41 - 44. Shot reverse shot är en teknik som ofta används i dialoger, då man skiftar från ena personen till den andra. I närbilderna ser man även hur smink och kostym visar kontrasten mellan mördaren och hans offer.

Shot 55 - 58. Jag skulle kunna skriva en hel analys av denna sida också, men det ska jag inte.

Et voilà! Det var egentligen bara det jag ville visa. En halv natts räknande och ritande måste ha något mer värde än 99 av 100 poäng, eller hur? Man kan blogga om det också. Jag sa ju att kursen var användbar.

Idag har jag bakat ...

... sand?

... nej, hundar!

... och hjärtan!

Till degen använde jag det här receptet. Hundarna penslade jag med uppvispat ägg och strödde sedan över kanel och socker. Tio av kakorna blev hjärtan och till dem blandade jag en glasyr av 3/4 dl florsocker och 3 tsk spad från hemgjord lingonsylt (därav prickarna). Glasyren ser röd ut på bilden, men i själva verket är den knallrosa. Inga färgämnen i mitt kök!

Till hestur på Island

En av de häftigaste resorna jag någonsin gjort var när jag åkte till Island med min pappa sommaren 2004. Jag har alltid älskat hästar och red på ridskola i många år (även om jag idag tycker lite synd om ridskolehästarna). Min pappa var den som fick skjutsa mig och vara med i stallet varje vecka, men när vi åkte till Island den sommaren fick även han sitta på hästryggen.

Under tre dagar färdades vi över de isländska landskapen, ibland med en hel flock hästar framför oss. Det var magiskt! Vi red längs med bergssluttningar, över öppna marker och på steniga stigar. Här och var steg het ånga upp ur marken, och jag förstod verkligen var islänningarnas tro på det övernaturliga kommer från. 
Jag, iklädd det obligatoriska orange regnstället, håller i pappas bruna och min röda hestur.

En gång blev vi tillsagda att stiga av våra hästar för att leda dem uppför en brant kulle. Hästarna trampade på vant men fick jag lägga all koncentration på var jag satte fötterna. "Än så länge har det inte skett någon olycka", sa guiden och jag kände mig inte alls säkrare. Till slut nådde vi i alla fall toppen och behövde inte bestiga någon mer kulle på den turen.

Jag väntar på min tur och ser på medan hästflocken bestiger berget.

Bäst av allt var när vi red med flocken och man kunde se hur hästarna spred ut sig en kilometer framåt. Eftersom jag hade mest ridvana av alla i min grupp fick jag den yngsta och busigaste hästen. Han var ny och hade inte ens fått ett namn än, utan kallades Röd-med-stjärn, eftersom det var så han såg ut. Det var helt fantastiskt att hänga med på hans rygg då han satte av i full galopp efter den stora flocken framför oss.

Röd-med-stjärn.

Vi gjorde annat på Island också, som att titta på valar, vandra runt i Reykjavik och besöka gejsrar och vattenfall, men det är inte lika spännande att skriva om. Här kommer istället lite turistbilder:


Vattenfallet Gullfoss.

Typisk utsikt på Island.

Reykjavik.

Är Sverige vackert?

När jag berättade för personer jag träffade i USA att jag kom från Sverige fick jag ofta frågan, "Är det inte väldigt vackert där?" Jag brukade svara att hm, ja, det är det kanske. Efter att ha cyklat till skolan i ösregn under en stor del av året och halkat fram i snöblask på grådaskiga vinterdagar var vackert kanske inte det första ordet jag skulle använda för att beskriva Sverige. Allt jag kunde tänka på när jag jämförde det med Kaliforniens palmer och sandstränder var hur kallt och grått det är. Men nu när jag promenerar i naturen på soliga höstdagar finns det inget bättre ord än just vackert. Det är som att gå genom ett sagolandskap. Varför spelade man inte in Sagan om ringen i en svensk skog?

Gamla rum

Har ni tänkt på att när man kommer tillbaka till sitt gamla rum ser det ut ungefär som det gjorde för ett halvt liv sedan? Med ett halvt liv menar jag bokstavligen ett halvt liv - mitt rum har inte sett ut såhär sedan jag var 10-11 år gammal. Jag brukar säga att jag flyttade hemifrån när jag var 18, alltså för fyra år sedan, och då tog jag med mig alla mina möbler till nya stället. Kvar i rummet var då bara några små hyllor och några ramar på väggen. Helt plötsligt fanns det plats för alla saker som jag hade när jag var liten och som ingen velat göra sig av med trots att huset var för trångt för dem. Leksaker har plockats fram ur garderoben, speglar sitter i midjehöjd och allt ser mindre ut.

Beslag på min gamla byrå.

Guldramar visar upp några diplom som jag fått genom dansen, inte för att jag ville skryta men för att jag tyckte diplomen var vackra.

Vad är detta?

En hemmagjord käpphäst såklart!

Min gamla järnsäng.

Jag märker att det är väldigt mycket guld mot vit bakgrund. Jag tror jag ville få folk att tro att jag var rik och gick på dyra amerikanska universitet. Men var det riktiga guldet finns vet jag inte.

Tåg, tåg, tåg (och ett flygplan)

Tåg från 1800-talet? 

Idag har jag åkt tåg. Jag älskar att åka tåg. Jag älskar att resa över huvud taget. Nu pratar jag inte om något speciellt resmål, utan jag menar själva resandet i sig, att sitta på ett tåg eller i ett flygplan och vara på väg någonstans. Det älskar jag.

Jag tror det började någon gång på gymnasiet, då jag flyttade till en ny stad. Jag bytte gymnasieskola och allt, men åkte ibland för att hälsa på mina vänner och familj i den gamla staden. Ända sedan dess har tågresor betytt något speciellt för mig. Jag tycker om att sitta i flera timmar och titta på landskapet som susar förbi utanför fönstret. Jag tycker om att ha de där timmarna helt för mig själv.

Så här ser det ut när jag åker tåg med min författarmamma. Det var här jag presenterade henne för filmen Twilight ... (jag ser det som en fin händelse i tågåkningens historia och känner hur jag just förlorade minst tre läsare).

Ännu bättre tycker jag om att flyga. De tolv timmar som det tar att flyga från London till Los Angeles tycker jag är helt fantastiska. Då är man verkligen instängd i en plåtburk och kan inte göra annat än att bara sitta där. Första gången jag flög till Kalifornien tittade jag på tre långfilmer och ett par avsnitt av The Simpsons, däremellan lyssnade jag på musik (låten California från TV-serien The O.C. gick på repeat). Då var känslan en av triumf och nyfikenhet, av att min dröm gått i uppfyllelse och att jag nu hade världen vid mina fötter. Sedan dess har lite tyngre känslor också blandats in, känslor av att lämna människor och platser som betytt mycket, men jag älskar det ändå. Jag är nog aldrig så kreativ och fokuserad som jag är när jag reser.

Los Angeles.

Något som jag alltid har med mig när jag reser är min ipod. Jag blir väldigt lätt åksjuk och tro det eller ej, musik är det enda som hjälper. Jag har vissa låtar – jag kallar dem för mina tågåkarlåtar – som jag nästan alltid måste lyssna på när jag reser. Phantom Planets California är fortfarande en av dem.

Hursomhelst, jag tycker om att resa och en dag som spenderats på ett tåg är i mitt tycke en bra dag. Se bara vad kreativ jag blev. Jag skrev ett helt inlägg om tåg.

Höst, nostalgi och kreativitet

Jag vet att jag varit inne på det tidigare, men jag måste säga igen vad härligt det är med höst. De mörka kvällarna, alla vackra färger, vinden som ruskar om i trädkronorna ... Det är inspirerande och stämningsfullt. Jag vet inte hur det är med er, men höstkvällar får mig att känna mig nostalgisk, nästan lite vemodig. Självklart kommer jag genast att tänka på USA.

För tre år sedan, i december 2007, åkte jag till Las Vegas med några vänner. Vi tog en busstur från Chinatown i Los Angeles och blev skjutsade runt i tre dagar av en kinesisk turistguide. En av dagarna - den bästa - spenderades i Grand Canyon i nordvästra Arizona. Det är en av de vackraste platserna jag någonsin sett! Vart man än vänder blicken ser man bara torr, ödelagd bergsplatå, karvad av Coloradofloden som rinner långt nere i dalgångarna. Landskapet är enormt och när man står där och tittar ut över öknen känner man hur stor jorden är och hur liten man själv är. Tyvärr försvann flera av mina bilder därifrån någon gång när jag bestämde att jag hade alldeles för många halvdåliga bilder på datorn. Bilderna nedan några av de få jag har kvar och de påminner mig lite om färgen på höstlöv.

Utsikt över Grand Canyon, med Coloradofloden i djupet.

Vy åt andra hållet. För att komma till platsen där jag står när jag tar det här kortet måste man gå längs den smala platån.

Jag var alldeles för höjdrädd för att våga titta ner i djupet, men andra vågade åla sig fram!

Och varför berättade jag detta? Jo, det är något med den där känslan av att se ut över ett oändligt landskap som liknar den känsla jag har nu när jag sitter här i höstmörkret. Känslan av att något stort pågår omkring en.

Jag och en kompis under ett träd i SF

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag inte upplevt en riktig höst sedan år 2006, men det är inte helt sant. Förra året spenderade jag nämligen Thanksgiving, som faller i slutet av november, i San Francisco. Det tar ungefär nio timmar med buss att ta sig till San Francisco från Santa Barbara, och de nio timmarna gör väldigt stor skillnad klimatmässigt. Medan det fortfarande var sommar i södra Kalifornien fylldes San Franciscos gator av gula och röda löv som fallit ner från träden. Det är inget konstigt för oss som är uppvuxna i Sverige, men det var en helt annan sak efter att jag levt i konstant sommar. Gissa om det blev lövkrig!

Ni anar inte hur mycket jag längtar tillbaka till USA och hur gärna jag skulle stå där i Arizonas öken och titta ut över det vackra landskapet eller bada i löven i San Francisco. Samtidigt älskar jag att bara sitta här och drömma om det. Nostalgin, längtan och vemodet gör mig kreativ. I höst ska min roman bli klar!

Höst i Sverige. Den ena dalmatinern ruskar av sig höstlöven, den andra tittar på mig. (Personen i röd jacka är inte jag.)

Den bästa pizzan

Något som lagas ofta i mitt kök är pizza. Det går snabbt och lätt att baka och blir även gott att värma i ugnen dagen efter (jag har ingen micro) eller att äta kall. Medan pizzadegen jäser kan man göra en tomatsås på färska tomater, lök, oregano, basilika och tomatpuré. På den utbakade pizzan brukar jag sedan lägga tonfisk och mozzarella i skivor (jag hoppar oftast över den vanliga osten) och sist strör jag över färsk eller torkad oregano. Underbart!

Receptet nedan består av en klassisk pizzadeg (från Nya Annas mat av Anna Bergenström) och min egna tomatsås, ihopkomponerad efter åtskilliga pizzabak.

Till en stor ugnsplåt (4 personer) behövs:

Deg:
2 dl ljummet (37°C) vatten
2 msk mjölk
1/4 paket (12 g) jäst
1/2 tsk salt
1 tsk honung
2 msk olivolja
5 dl vetemjöl

Tomatsås:
1 gul lök eller 1-2 färska lökar eller 2-3 charlottenlökar
2 vitlöksklyftor
1 msk olivolja
4-5 tomater
1-2 msk tomatpuré
salt
peppar
ev. 1 krm socker
rejält med färsk oregano och/eller basilika (ca 15 blad) eller ca 1 msk torkad

Ovanpå pizzan:
2 burkar tonfisk
250 g mozarellaost (2 st "bollar")
färsk eller torkad oregano

Rör ut jästen i honung, salt och lite av vattnet i en bunke eller matberedare. Tillsätt resten av vattnet, mjölken, olivolja och sist mjölet och bearbeta ordentligt tills degen är blank och smidig. Låt jäsa i ca 40 minuter.

Gör under tiden tomatsåsen: Finhacka löken och fräs i olja tills den blivit mjuk. Hacka tomaterna och tillsätt dessa tillsammans med pressad vitlök, tomatpuré och kryddor. Låt puttra några minuter eller tills degen jäst färdigt. Ju längre den kokar desto bättre. Smaka av med socker och krydda eventuellt lite extra.

Ta upp degen på mjölat bakbord. Knåda den lätt och kavla ut till en stor rektangel. Lägg den på en ugnsplåt täckt med bakplåtspapper. Bred på tomatsåsen och lägg på tonfisk, som först fått rinna av, och mozarella skuren i tunna skivor. Strö över färsk eller torkad oregano.

Låt den utbakade pizzan jäsa i ca 10 minuter och värm under tiden ugnen till 260°C. Grädda pizzan ganska långt ner i ugnen i ca 12-15 minuter tills osten smält och pizzan fått lite färg. Låt pizzan svalna en stund innan den klipps i bitar (lättare än att skära med kniv). Servera med grönsallad.

Pizzan innan gräddning, med riven ost på ena halvan.

Detta är anledningen till att jag hellre lägger ut bilder på bakverk än på mat. Den jättegoda pizzan på bilden ovan ser ut som ... nej, jag vill inte avsluta den meningen.

Tre sorters lasagne

I Santa Barbara finns en mataffär som heter Lazy Acres, som säljer mestadels ekologiska och lokalt producerade varor. De har även en delikatessavdelning, och där hittade jag en gång världens godaste vegetariska spenatlasagne! Lasagne har alltid varit min favoriträtt, och just denna slog allt!

Jag tänkte länge att jag skulle laga en egen spenatlasagne som var lik den jag åt i Santa Barbara, och när jag väl hittade ett bra recept en kväll i augusti blev det genast en ny favorit. Lasagnen på bilden nedan har en fyllning av pesto, ricottaost och spenat och är nog det godaste jag någonsin ätit - mycket godare än lasagnen från Santa Barbara! Receptet är från den fantastiska kokboken Under valnötsträdet, av Anna och Fanny Bergenström, och kallas där för Röd lasagne med gröna blad.


Min himmelska röda och gröna spenatlasagne.

En liten sidnot: När jag lagar mat eller bakar enligt ett recept i en bok brukar jag göra en liten anteckning i kokboken. Det är roligt att gå tillbaka och se vad jag lagade för flera år sedan och jämföra med vad som är mina favoriter idag. Anna Bergenströms Röd lasagne med gröna blad fick i alla fall högsta betyg: tre plus.


Högsta betyg till spenatlasagnen!

En annan lasagne som också är vegetarisk är Arlas Lasagne verde. Den innehåller spenat och zucchini (squash) och har en distinkt smak av muskot. Personligen föredrar jag en lasagne med tomat i, och jag tycker att denna blev aningen "mjölkig", men den var ändå god!


Den gröna lasagnen.

Sist men inte minst har vi den "vanliga" lasagnen med köttfärs i, den som jag älskat ända sedan jag var liten men som nu har ersatts av spenatlasagne. Receptet till lasagnen nedan kommer (surprise, surprise) från Arla och ni hittar det här. (Lektion i lasagnefotografering: vänta tills lasagnen kallnat så att den kan skäras i snygga fyrkanter utan att den flyter ut på tallriken.)




Det ser ut som pannkaka, men det är köttfärslasagne.

Sammanfattning:
Godast: Den rödgröna spenatlasagnen
Mest fotogenique: Den rödgröna spenatlasagnen
Antal gånger jag nämnt ordet lasagne i detta inlägg: 23

Grönt är skönt!

Gröna ärter innan de blev till en förenklad version av fransk crème ninon.

Om ni har följt min blogg ett tag minns ni kanske att jag för knappt två år sedan provade på att vara vegan i några veckor. Jag har även provat att vara vegetarian och - mest extremt av allt - raw foodist, vilket innebar att jag under ett par veckor endast åt frukt, grönsaker, nötter och annat som inte har värmts upp eller behandlats på något sätt. Nu tycker ni kanske att jag låter som ett pucko, men jag gjorde det som ett experiment för att se vad som hände om jag verkligen begränsade mig själv och levde som på stenåldern. Resultatet? Jag mådde utmärkt!

Även om jag idag inte kallar mig för vegetarian, vegan, eller något annat (jag tycker att livet blir mycket tråkigare då man inför officiella förbud istället för att bara göra det man mår bra av) föredrar jag att äta mycket frukt och grönsaker och så lite kött som möjligt. Detta gör jag dels av etiska skäl men främst för att jag själv mår bäst då. Jag älskar frukt och jag älskar grönsaker. Sedan kan man tycka vad man vill om alla bakverk jag gör, men jag gör dem i alla fall från grunden och jag har himla roligt när jag bakar!

Så vad var min poäng med det här inlägget? Att uttrycka min kärlek till grönsaker? Mer frukt till folket? Jag vet inte, men jag blev i alla fall glad när jag läste att Cornelia provar på att vara deltidsvegetarian. Grönt är skönt, helt enkelt!

Uppdatering: Visste ni att idag är den så kallade Vegetariska världsdagen?