Boot camp i dansstudion

Pineapple Dance Studios måste vara Londons häftigaste dansstudio. Den ligger jättecentralt och har hela elva studior på fyra våningar. Med andra ord är det full rulle hela dagen och fullt av dansare i alla olika nivåer, från nybörjare till professionella. Just nu finns även ett filmteam på plats, som spelar in en TV-serie om dansare och lärare på Pineapple.

Idag fick jag mitt livs värsta (bästa?) workout i en tre timmar lång jazzlektion. Första timmen var som boot camp. En tjock gubbe med shorts och gympaskor kom in i salen och beordrade alla att lägga sig på golvet hit, lyfta benen dit och räkna våra sparkar, sit-ups och armhävningar så högt att hela London kunde höra. Svetten droppade och bildade pölar på golvet och när jag nästan höll på att ge upp skrek tjejen bredvid mig: "Keep going! He will make us do it all over again!" Så det var bara att trotsa den brännande känslan i musklerna och fortsätta. Efter en dryg timme började övningarna på diagonalen och där lärde jag mig att "one, kick, two, kick, three, kick" betydde att man skulle slänga foten i huvudhöjd, och om man inte gjorde det fick man göra om övningen. När vi väl började öva på den längre koreografin den sista timmen var musklerna så genomarbetade att dansa var det enda de kunde göra. Tjocka gubben instruerade till sliskig musik och jag undrade var sjutton han fått sina "bit i fingret" och "shake your booty" moves från. Hursomhelst fick han dansarna att se väldigt "sassy" ut även om han själv mest såg ut som en soffpotatis i gympaskor.

London Fashion Week 2010

London Fashion Week pågår just nu och jag hade tänkt gå dit med en kompis. Men när vi anländer bland alla moderiktiga människor på Somerset House får vi reda på att det behövs ett speciellt passerkort för att gå in på utställningen. Och inte kan vi få registrera oss för ett sådant kort. Är vi för fula? undrar vi, men receptionisten säger att det bara är pressen som får komma in.

Knappt fyra timmar senare anländer självaste Kristen Stewart och hon får minsann till och med gå på modevisningen. Därmed har jag både blivit bortkörd från modets värld och missat Kristen Stewart ytterligare en gång.

Stjärnor i London

I tillfällig brist på ord lägger jag upp en bild på dagens äventyr på British Academy Film Awards (BAFTA).

Åh London, varför måste du regna hela tiden? Bakom paraplyet döljer sig den autografsignerande Robert Pattinsons huvud.

BAFTA 2010

När jag åkte till Kalifornien för 2,5 år sedan tänkte jag att det vore väldigt häftigt att få se en Hollywoodkändis. Det fick jag också. Brad Pitt, Angelina Jolie, Kate Winslet, Penelope Cruz, Jake Gyllenhaal och Barack Obama.

När jag åkte till London för några veckor sedan tänkte jag att det vore väldigt häftigt, men också väldigt osannolikt, att få se Robert Pattinson. Men det fick jag.

Idag tog jag nämligen bussen in till stan för att upptäcka att just nu firas inte bara kinesiskt nyår, utan det är the British Academy Film Awards (BAFTA). Filmstjärnor som Colin Firth, Kate Winslet, Audrey Tatou, Clive Owen, Kristen Stewart och tjejen som spelar Ginny i Harry Potter skulle vara där. Även prins William tittade förbi med sin poliseskort. Kvällens höjdpunkt var ändå när självaste Robert Pattinson klev ur sin bil fem meter från mig och alla började skrika och ta bilder. Och då spelade det ingen roll att jag började få blåmärken av den obekväma stolpe jag satt på.

Både Robert Pattinson och Kristen Stewart var på BAFTA 2010. Det var jag med. Bild från ETonline.com.

Fåraherdspaj

Jag dyrkar ingen gud. Jag dyrkar Arla.

Arlas fåraherdar paj (nej, detta är ingen särskrivning - det är en direktöversättning)

Häromdagen upptäckte jag ett av Arlas nya recept: hederlig brittisk Shepherd's pie. Och visst har de fått med alla nödvändiga ingredienser som potatismos, morötter och lök, men var är apostrofen? Heter det inte Shepherd's pie, som i en fåraherdes paj, och inte Shepherds pie, som i fåraherdar paj? Eller talar Arla en annan sorts engelska? (Eller är det jag som gör det?)

Under mina första dagar i England bjöds jag på denna hemlagade Cottage pie, ett alternativ till Shepherd's pie som görs med nötkött istället för lamm.

Saker att göra när man är förkyld i London

Ta kort på tegelmurar.









Vintageshoppa på Brick Lane.









Titta på gatukonst, även kallat snyggt klotter.









Låta sig läskas av vackra bakverk. Dessa är helt "råa" - det vill säga gjorda av endast naturliga, obehandlade och otillagade ingredienser som till exempel kokos och nötter.






Titta på ännu mer fin mat på marknaden.









Köpa minsta möjliga bit fudge som är alldeles för god och alldeles för dyr.






Du kan också halvsova i ett mögligt, engelskt rum medan kompisen från Sverige tittar på filmen som du egentligen också hade tänkt titta på.

Intervju #1

Idag var jag på min allra första anställningsintervju. Jag hade nämligen skickat ett fjantigt e-mail till ett mycket attraktivt gym, som trots min fjantighet och brist på kvalifikationer ringde upp och kallade mig till intervju. Jag var hes som Tina Turner och snorig som ett förkylt dagisbarn, men intervjun gick ändå ganska bra. Det vill säga, jag lät bli att snubbla i trappan, talade eufemistiskt om mina tidigare erfarenheter och fick prata både med fröken ung receptionist och herr skjortklädd manager. Fast efteråt insåg jag att jag nästan såg mer fram emot att blogga om min nya erfarenhet än att få komma tillbaka på en till intervju hos det attraktiva gymmet.

Kuggfråga:

Du är ensam i receptionen. 50 personer står i kö, en man är arg och vill avsluta sitt medlemsskap, och telefonen ringer. Vad gör du? (Rätt svar är inte dra ur telefonjacket, låt alla gå in gratis och säg åt gubben att dra någonstans.)

The Lion King

Lejonkungen gör sig så mycket bättre i verkligheten.

Att gå på musikal är ett måste när man är i London. I somras såg jag Billy Elliot, som var en helt underbar upplevelse fylld av balett, musik av Elton John, och en del skratt. Vissa av låtarna sitter fortfarande kvar i mitt minne.

Men igår kväll såg jag något som slog allt annat som jag någonsin sett: The Lion King.

När kulissen rullades upp och apan Rafiki började sjunga Circle of Life spelade det ingen roll att jag långt bak och högt upp. In på scenen kom artister på fyrbenta styltor föreställande giraffer, dansare hoppade graciöst som antiloper, och över publiken seglade fåglar i metspösliknande anordningar. Det var så mäktigt att till och med jag blev tårögd (ordet tårögd är här en underdrift, men jag vill inte låta som en lipsill). En enorm elefant lunkade in med en elefantunge i släptåg och zebror sprang runt i cirklar. Till och med gräset och buskarna kunde dansa och sjunga. Alla de större karaktärernas kostymer hade huvuden som artisterna var tvungna att röra på i takt med att de pratade och sjöng. Simba visade upp både akrobatik och sång och Nala spelades av en jätteduktig liten tjej. Båda rollerna byttes ut till vuxna artister då de växte upp, och de gjorde en jättefin duett till Can you feel the love tonight, som hade flexibla dansare som hängde i luften och dansade på scen.

Det hela var så bra gjort att man skulle kunna gå bara för att titta på kostymerna. 27 pund för en biljett känns nästan billigt för en sådan föreställning, och jag förstår de som betalar mer än det dubbla för att se den. Föreställningen avslutades med stående ovationer, fast stackars Scar blev utbuad eftersom han dödade Mofasa.

För att sammanfatta: Se Lejonkungen! SE LEJONKUNGEN!

En googlesökning trollade fram följande bilder, och jag hoppas de kan inspirera:

Gepard och giraffer.

Timon och Pumbaa.

Zazu.

Simba och Nala.

Hemliga trollkarlshistorier och I love London

Jag vet att det finns väldigt många Twilight-fans därute. Och Harry Potter-fans. Och andra vampyr/trollkarls/spök-fans. Och jag är ett av dem. Men det finns en sak som jag undrar över: Varför måste alla dessa varelser vara hemliga?

Ta Harry Potter till exempel. I hans värld är det väldigt viktigt att inga "mugglare" får nys om trollkarlarnas magi. Men tänk om alla trollkarlar istället kunde leva mitt bland alla människor och faktiskt göra någon nytta i samhället. De skulle ju kunna bota cancer och HIV och stoppa terrorister och leta upp tjuvar och göra en massa annat som vi människor inte lyckats med. Är det inte då ganska själviskt av dem att gömma sig undan och blunda för människovärlden?

Om jag hade en trollkarl till hands så skulle denna få bota mitt onda i halsen så jag slapp sitta inomhus och tycka synd om mig själv när ett stort, härligt London väntar utanför fönstret. Jag har varit här i en vecka nu och hittills kan jag säga att I heart London. Vem vill inte sitta på röda tvåvåningsbussar och titta ut över Themsen, vandra runt vid Piccadilly Circus, och fönstershoppa på Harrods? Och när man ändå håller på, varför inte ta en danslektion på Londons underbaraste studio medan Tv-teamet filmar en ny serie om dans?

I morgon ska jag gå på musikalen Lejonkungen men tills dess är det soffan som gäller! Inte så dumt det heller.