Här i London kryllar det av gatuunderhållare, särskilt i Covent Garden. Under tiden som jag väntar på att få tillbaka min kameraladdare (som jag glömde i Santa Barbara) får ni nöja er med det här klippet som jag filmade i Santa Monica i januari förra året.
Tre små svenskar skulle gå en gång, till Pineapple uti London
(Ni vet väl vilken sång jag syftar på?)
Det som är roligt med Pineapple är att ingen lektion är den andra lik. Lärarna hittar ständigt på nya koreografier och det är alltid en massa nya dansare där. Dock har jag börjat känna igen ett par ansikten som ofta kommer tillbaka till samma lektioner. Ett av dessa är en kille som är väldigt duktig och som lärarna ibland berömmer och ber demonstrera något för alla andra. Jag har länge undrat hur han lyckats få den respekten. Kontakter och många år på Pineapple, kanske?
Idag när jag värmer upp inför Tory's Advanced/Professional Contemporary Ballet - där jag aldrig känner igen ett enda ansikte - ser jag helt plötsligt den duktiga killen utanför danssalen. Yes! tänker jag. Han ska dansa med mig idag igen!
Tio minuter senare tar jag min plats vid stången och upptäcker att duktiga killen står mittemot mig. Då öppnar han munnen och börjar prata svenska med killen bredvid honom! Ha! Han är svensk! Jag kan inte låta bli att introducera mig. Här, mitt i London, finns två svenska danskillar som precis som jag kämpar för att bli professionella dansare. Båda två är väldigt trevliga och vi pratar ända fram till Tory börjar ropa ut första övningen. Det är trevligt att äntligen ha lärt känna några nya dansvänner! En av dem tipsar mig till och med om några dansställen som både är billigare än Pineapple och är inriktade på contemporary istället för jazz och commercial dance. Så nu har jag nya dansstudior att utforska innan min audition på Laban!
Det som är roligt med Pineapple är att ingen lektion är den andra lik. Lärarna hittar ständigt på nya koreografier och det är alltid en massa nya dansare där. Dock har jag börjat känna igen ett par ansikten som ofta kommer tillbaka till samma lektioner. Ett av dessa är en kille som är väldigt duktig och som lärarna ibland berömmer och ber demonstrera något för alla andra. Jag har länge undrat hur han lyckats få den respekten. Kontakter och många år på Pineapple, kanske?
Idag när jag värmer upp inför Tory's Advanced/Professional Contemporary Ballet - där jag aldrig känner igen ett enda ansikte - ser jag helt plötsligt den duktiga killen utanför danssalen. Yes! tänker jag. Han ska dansa med mig idag igen!
Tio minuter senare tar jag min plats vid stången och upptäcker att duktiga killen står mittemot mig. Då öppnar han munnen och börjar prata svenska med killen bredvid honom! Ha! Han är svensk! Jag kan inte låta bli att introducera mig. Här, mitt i London, finns två svenska danskillar som precis som jag kämpar för att bli professionella dansare. Båda två är väldigt trevliga och vi pratar ända fram till Tory börjar ropa ut första övningen. Det är trevligt att äntligen ha lärt känna några nya dansvänner! En av dem tipsar mig till och med om några dansställen som både är billigare än Pineapple och är inriktade på contemporary istället för jazz och commercial dance. Så nu har jag nya dansstudior att utforska innan min audition på Laban!
Söndagsmarknad på Brick Lane
Klicka på bilderna för att förstora.
I Shoreditch (ett Londonområde) är soptunnorna komönstrade. Undrar om korna är soptunnemönstrade?
Det är mycket folk på Brick Lane när det är söndagsmarknad.
Mat från alla världens hörn sprider en underbar doft som gör en väldigt hungrig. (Dock verkar tjejen på bilden ned till vänster rynka på näsan åt maten hon säljer...) Det finns till och med ett svenskt café som heter Fika.
Trots att jag inte handlade mat fick jag rita en panda för att rädda bambun.
Fina blommor säljs på Spitalfields Market. Här finns även raw food-ståndet som jag nämnde tidigare. Idag köpte jag faktiskt en (dyr) tårtbit innehållande banan, mango, kokos, mandel m.m. Länk till Rainforest Creations.
Röda Londonbussar vid Liverpool Street Station. Sådana här färdas jag med varje dag (och ja, självklart brukar jag sitta längst fram högst upp).
...och en dansare klagar inte trots att fötterna ser ut såhär:
Blåmärken efter fredagens danslektion (contemporary med Debbie Shine).
Skillnaden mellan en dansare och en arbetare
För ett par veckor sedan åt jag lunch med en kompis här i London. När det var dags för mig att springa iväg till min danslektion, sa min kompis: "Är du säker på att du ska dansa? Du borde söka jobb istället, fröken!"
Ärligt talat blev jag lite förolämpad. För det första gillar jag inte när andra säger åt mig vad jag ska eller inte ska göra (finns det någon som gillar det?!). För det andra är det inte precis så att jag sitter på soffan och gör ingenting hela dagarna (jag ligger på soffan och jag skriver faktiskt) utan jag har faktiskt sökt massor av jobb! Problemet är det att ingen verkar vilja anställa mig.
Men framförallt fick hon mig att inse skillnaden mellan henne och mig: medan glädje för henne är att ha ett välbetalt jobb så hon kan bo fint och försörja sig mer än gott och väl, så är glädje för mig att dansa, uppleva, och filosofera om världen omkring mig. Dansen är alltså inte bara en hobby, utan det är något jag måste göra för att vara mig själv. Och jag tror faktiskt att om hela världens befolkning var dansare, så skulle världen vara mycket bättre.
Dans handlar om att lära känna varenda liten muskel i kroppen och att använda dessa för att testa sina gränser, för att sedan lära känna omgivningen, människorna runtomkring och sin relation till dem. En dansare observerar och löser problem. En dansare strävar efter perfektion trots att det inte kan uppnås. En dansare är sin egen medtävlare.
En dansare lever på knäckebröd och vatten men är glad ändå.
Ärligt talat blev jag lite förolämpad. För det första gillar jag inte när andra säger åt mig vad jag ska eller inte ska göra (finns det någon som gillar det?!). För det andra är det inte precis så att jag sitter på soffan och gör ingenting hela dagarna (jag ligger på soffan och jag skriver faktiskt) utan jag har faktiskt sökt massor av jobb! Problemet är det att ingen verkar vilja anställa mig.
Men framförallt fick hon mig att inse skillnaden mellan henne och mig: medan glädje för henne är att ha ett välbetalt jobb så hon kan bo fint och försörja sig mer än gott och väl, så är glädje för mig att dansa, uppleva, och filosofera om världen omkring mig. Dansen är alltså inte bara en hobby, utan det är något jag måste göra för att vara mig själv. Och jag tror faktiskt att om hela världens befolkning var dansare, så skulle världen vara mycket bättre.Dans handlar om att lära känna varenda liten muskel i kroppen och att använda dessa för att testa sina gränser, för att sedan lära känna omgivningen, människorna runtomkring och sin relation till dem. En dansare observerar och löser problem. En dansare strävar efter perfektion trots att det inte kan uppnås. En dansare är sin egen medtävlare.
En dansare lever på knäckebröd och vatten men är glad ändå.
Kvarterets spionerande turbangranne
Är det bara jag, eller är det normalt att ha ett offentligt jag och ett icke-offentligt jag? Det offentliga jaget är det som har på sig obekväma men fashionabla jeans och som inte petar i näsan, medan det icke-offentliga jaget är det som går klätt i långkalsonger och äter direkt ur kastrullen. Det vore total katastrof om det offentliga och det icke-offentliga jaget skulle förväxlades.
Idag gick det icke-offentliga jaget runt i lägenheten iklädd T-shirt storlek XXL à la amerikansk basketmatch och med handduksturban på huvudet, då dörren till trappuppgången plötsligt gnisslade om att någon var på antågande. Och eftersom jaget råkade befinna mig vid fönstret just vid den tidpunkten och eftersom det trodde att den som öppnat dörren var dess egen rumskompis, så fick det för sig att vrida på huvudet och titta ner. Det var inte rumskompisen. Det var en tjej, som av okänd anledning fick för sig att titta rakt upp i jagets fönster, rakt på det turbanklädda icke-offentliga jaget. Det turbanklädda icke-offentliga jaget insåg då att det var turbanklätt och tog genast ett steg bakåt. En liten stund senare var det icke-offentliga jaget fortfarande turbanklätt och stod och vek kläder. Av någon anledning stirrar det rakt ut genom fönstret, och självklart går tjejen (tillsammans med jagets granne) förbi igen på gatan nedanför. Och självklart vänder de sig om båda två och blickar upp på det turbanklädda icke-offentliga jaget som i just det ögonblicket blir kvarterets spionerande turbangranne. Nu är mitt icke-offentliga jag inte lika icke-offentligt längre.
Idag gick det icke-offentliga jaget runt i lägenheten iklädd T-shirt storlek XXL à la amerikansk basketmatch och med handduksturban på huvudet, då dörren till trappuppgången plötsligt gnisslade om att någon var på antågande. Och eftersom jaget råkade befinna mig vid fönstret just vid den tidpunkten och eftersom det trodde att den som öppnat dörren var dess egen rumskompis, så fick det för sig att vrida på huvudet och titta ner. Det var inte rumskompisen. Det var en tjej, som av okänd anledning fick för sig att titta rakt upp i jagets fönster, rakt på det turbanklädda icke-offentliga jaget. Det turbanklädda icke-offentliga jaget insåg då att det var turbanklätt och tog genast ett steg bakåt. En liten stund senare var det icke-offentliga jaget fortfarande turbanklätt och stod och vek kläder. Av någon anledning stirrar det rakt ut genom fönstret, och självklart går tjejen (tillsammans med jagets granne) förbi igen på gatan nedanför. Och självklart vänder de sig om båda två och blickar upp på det turbanklädda icke-offentliga jaget som i just det ögonblicket blir kvarterets spionerande turbangranne. Nu är mitt icke-offentliga jag inte lika icke-offentligt längre.
London kl. 20:30
Kommer hem från dansen. Trött i fötterna, trött i kroppen. Slänger mig på soffan. Äter lite (mycket) yoghurt. Funderar på vad jag vill göra imorrn. Tar fram Pineapple's schema...
O, cyberrymden
När jag skulle gå in på Youtube idag fick jag det här meddelandet. Någon som vet vad det betyder?
1. "välutbildade apor" - Fhat the wuck?!
2. När någon ber en inkludera något speciellt i ett meddelande, brukar det inte vara en 20 meter lång bokstavs- och sifferkod. Som om någon skulle orka klistra in det.
1. "välutbildade apor" - Fhat the wuck?!
2. När någon ber en inkludera något speciellt i ett meddelande, brukar det inte vara en 20 meter lång bokstavs- och sifferkod. Som om någon skulle orka klistra in det.
Två hål i väggen och ett hål i taket
Häromdagen skulle jag och min flatmate Ingrid installera en brandvarnare. Det gick sådär. Jag föreslog att vi skulle sätta den i taket. Taket är av betong. Ingrid tog fram spik och hammare. Det gick sådär. Tillslut hamnade brandvarnaren på väggen i stället. Den är av gips. Det gick bra. Nu har vi en mackapär på väggen och ett hål i taket. Det är fint.
Jag är inte arbetslös. Jag är fri!
Jag behöver inte vakna klockan halv sju varje morgon för att stappla iväg till jobbet. Jag behöver inte halvsova på ett kontor hela dagarna. Jag behöver inte bry mig om gårdagens vinst och morgondagens förlust. Jag behöver inte handskas med oförskämda kunder eller elaka arbetskamrater. Jag behöver inte stressa genom min lunch och jag behöver inte vara trött när jag kommer hem. Jag behöver inte längta till fredag kväll för att det är den enda kvällen i veckan då jag verkligen kan slappna av. Jag behöver inte ha ångest varje söndag för att helgen är slut. Och när jag hittar en enkrona på gatan blir jag faktiskt glad.
Det gäller ju att se livet från den ljusa sidan.
(Låten är ett internt skämt i min amerikanska dansstudio. Min jazzlärare brukade använda den på lektionerna och jag tyckte den passade in ganska bra här.)
Det gäller ju att se livet från den ljusa sidan.
(Låten är ett internt skämt i min amerikanska dansstudio. Min jazzlärare brukade använda den på lektionerna och jag tyckte den passade in ganska bra här.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
