Tre små svenskar skulle gå en gång, till Pineapple uti London

(Ni vet väl vilken sång jag syftar på?)

Det som är roligt med Pineapple är att ingen lektion är den andra lik. Lärarna hittar ständigt på nya koreografier och det är alltid en massa nya dansare där. Dock har jag börjat känna igen ett par ansikten som ofta kommer tillbaka till samma lektioner. Ett av dessa är en kille som är väldigt duktig och som lärarna ibland berömmer och ber demonstrera något för alla andra. Jag har länge undrat hur han lyckats få den respekten. Kontakter och många år på Pineapple, kanske?

Idag när jag värmer upp inför Tory's Advanced/Professional Contemporary Ballet - där jag aldrig känner igen ett enda ansikte - ser jag helt plötsligt den duktiga killen utanför danssalen. Yes! tänker jag. Han ska dansa med mig idag igen!

Tio minuter senare tar jag min plats vid stången och upptäcker att duktiga killen står mittemot mig. Då öppnar han munnen och börjar prata svenska med killen bredvid honom! Ha! Han är svensk! Jag kan inte låta bli att introducera mig. Här, mitt i London, finns två svenska danskillar som precis som jag kämpar för att bli professionella dansare. Båda två är väldigt trevliga och vi pratar ända fram till Tory börjar ropa ut första övningen. Det är trevligt att äntligen ha lärt känna några nya dansvänner! En av dem tipsar mig till och med om några dansställen som både är billigare än Pineapple och är inriktade på contemporary istället för jazz och commercial dance. Så nu har jag nya dansstudior att utforska innan min audition på Laban!