Kalifornien kl 17:15

Just nu sitter jag vid en av skolans bästa utsiktsplatser: fotbollsplanen. Medan fotbollskillarna svettas på planen sitter jag här med en sallad från Lazy Acres och bara njuter av att vara vid havet. Det är fortfarande sommar här. Solen steker och fiskmåsarna seglar i luften. Hur är det i Sverige? Har löven blivit bruna än?

(Sidnot: Motionerande kille lägger sin iPod och bilnyckel några meter här nedanför, vänder sig till mig och säger: ”If anybody tries to take this, beat ’em up OK?” Haha.)

Jag har just varit på audition till årets danskonsert, som kommer bli en mycket intressant sådan. Vi kommer nämligen inte att uppträda på en scen i år, utan på olika platser på skolan. (Det kanske låter tråkigt, men kom ihåg att min skola antagligen har ett av världens vackraste campus. Om man får skryta.) Konserten ska bli som en sorts ”live art”; publiken kommer bli tilldelad en karta och så kommer de få gå runt till de olika platserna där grupper av dansare dyker upp. Det hela kan komma att bli hur bra som helst, eller katastrofalt. Det är helt upp till oss 25 dansare. Jag tycker i alla fall det ska bli väldigt spännande. Jag litar på min koreograf.

Resten av mina lektioner trivs jag väldigt bra med. Jag läser som vanligt en salig blandning av kurser: konsthistoria, engelska, film, biopsykologi, psykologi med experiment. Jag har planerat schemat så att jag kan få en AA (Associate’s Degree of Arts) i psykologi med Certificate of Highest Honors. Det sistnämnda får man om man väljer extra svåra kurser som är till för de som vill lite mer. Honorskurserna är min stora räddning, skoltönt som jag är. Det är där jag hittar flest vänner.

Jag har checkat ut från vandrarhemmet nu. Ikväll ska jag bo hos en kompis. Dock meddelade hon just att hon måste jobba klockan åtta i morgon bitti, vilket betyder att jag måste hitta en annan plats att spendera min morgon och dag på. Stranden kanske. Eller skolbiblioteket. Man får ta var dag som den kommer när man är bostadslös. När jag berättade om denna nya filosofi i min vandrarhemsvardag för min danslärare/koreograf, sa hon bara: ”You would, you adventurous girl.” Och ja, livet är ju ett äventyr.

Back to school

När man sitter vid den här stranden spelar det ingen roll hur billig Subwaymackan är.

Det första jag gör när jag kommer till skolan idag är att träffa på en av mina före detta klasskompisar. Det är inne i bokhandeln och jag springer runt och är förvirrad bland alla böcker då någon plötsligt ropar mitt namn. Jag vänder mig om och ser att det är en kille som jag hade en jätteintressant diskussion med under en engelsklektion förra terminen (om boken jag nämnde tidigare, den som gett mig ett aha-moment). Vi pratar en stund och när jag sedan är på väg ut springer jag på ytterligare en gammal kompis och stannar och pratar med honom. Ett par minuter senare, på väg ut ur bokhandeln, ropar en annan kompis på mig och jag blir återigen fast. Och då plötsligt är det någon som knackar på min axel och jag vänder mig om och får en stor kram av belgiskan Lin, en av mina närmaste vänner. Så fortsätter det hela dagen - jag springer in i både vänner och lärare och det känns bara så himla bra att vara tillbaka.

Mitt schema måste jag fortfarande få ordning på men jag kanske har hittat bostad (ett rum i min förra lägenhet), vilket känns som det viktigaste just nu eftersom jag inte vill spendera hela terminen i den sjaskiga vandrarhemssängen. Ikväll blir det tidigt i säng för jag har en lång dag imorgon, med lektioner och nya dansassistentjobbet. Om man nu kan kalla det jobb när jag inte får betalt ...

Cheers! (som engelsmännen bredvid mig säger)

22 timmar över Atlanten

Man skulle kunna tro att det är väldigt inspirerande att blogga när man sitter på ett flygplan i elva timmar. Men det är det inte. Det finns ju så mycket annat att göra. Till exempel kan man babbla med en irländare som blir förvirrad när man säger att man kommer från Sverige fast man har en Kalifornisk accent. Man kan också titta på film, läsa kåserier, ta kort från flygplansfönster, sova (snarka) och äta flygplansmat som serveras minst en gång i sekunden (dock inte samtidigt som man sover – det kan få kladdiga konsekvenser). Man kan också utföra en och annan kalkylation. Jag har till exempel räknat ut att Europa ligger på exakt 1.5 film, 2 Vänneravsnitt, 1 Simpsonsavsnitt, 4 timmars sömn, 90 sidors kåserier och 1 timmes stirrande ut genom fönstrets avstånd från Kalifornien.

Hejdå Sverige och hejdå Europa.

(O)intressant iakttagelse nr 1: Irländaren äter inte flygplansmat och dricker inte flygplansvatten.

(O)intressant iakttagelse nr 2: Tanten – förlåt jag menar damen – snett framför mig tittar på Harry Potter och hemligheternas kammare. Det vill jag också göra.

(O)intressant iakttagelse nr 3: British Airways har platsnr 49 A, B, C, D, E, F, G, H, J, K – men inte I. Varför är det så?

(O)intressant iakttagelse nr 4: Det är väldigt bra att sova på bullrigt flygplan för då hör ingen att man snarkar.

Los Angeles, Los Angeles, Los Angeles. Oändligt.

Klockan 18:40 lokal tid landar jag äntligen på LAX. Där är det passkontroller, tullkontroller, visumkontroller – och där fastnar jag. Mitt I-20 formulär har inte en giltig underskrift. Man måste nämligen be om skolans tillåtelse för att få lämna landet, men hon som skrev under mitt papper råkade skriva fel år. Alltså hade jag två underskrifter för den 27 maj 2008, och ingen för 2009. Vakten kommer och hämtar mig. ”Did you commit a crime?” frågar han. ”No? Did you brake the law? No? Well then you have nothing to worry about.” Sedan får jag sitta på en bänk och vänta medan alla andra från mitt flygplan hämtar sitt bagage. Fast som tur är dröjer det inte länge innan jag blir framkallad till disken och kan få tillbaka mina papper.

Nu sitter jag på vandrarhemmet och väntar på frukost precis som jag gjorde för två år sedan. Jag har fått ca fem timmars halvdålig sömn i en sjaskig vandrarhemssäng och snart ska jag iväg till skolan. Men innan min första lektion måste jag hinna med lite bostadssökande och jobbsökande och e-mailande och ringande. Laters!

California here I come (again)

Det här med att fatta stora beslut är nog inte min grej. Jag har haft hela sommaren på mig att planera min återresa till USA, men fram till i morse hade jag ingen aning om vad jag ville göra i höst. Efter två år i Kalifornien har jag insett att det trots allt kanske inte är det drömmarnas land som jag alltid trott att det var. Den avgörande faktorn var nog då jag läste att som student på F-1 visum får man inte vistas utanför USA i mer än 5 månader. Alltså blev jag ställd inför ett ultimatum: åk nu eller åk aldrig.

Då, helt plötsligt, kände jag att det där med "aldrig" inte heller var min grej och helt plötsligt hade jag rotat fram bankkort och papper och skaffat försäkring och flygbiljett (som konstigt nog var hälften så dyr som de andra åren då jag planerat resan långt i förväg) och vips! såg mitt sovrumsgolv ut såhär:

En salig blanding av resväskor, handväskor, tåspetsskor, bikiniunderdelar (var är överdelen?), plastpåsar, kläder m.m.

Men nu har jag i alla fall allting ordnat. Ja, förutom packningen då (se ovan). Och så är jag hemlös för tillfället. Men det är sånt man får ta när man inte orkar planera.

Tillbakablick

När man missar sömntåget och sitter vaken sent på kvällen finns det många spännande saker att sysselsätta sig med. Till exempel kan man kolla igenom sin blogg och tänka tillbaka på tiden då man var två år yngre, tusen erfarenheter fattigare, och många tusenlappar rikare. Genom att läsa mina inlägg från sommaren/hösten 2007 har jag lärt mig en hel del saker om mig själv, till exempel att Milochka (som jag nämnde här den 9e augusti) numer är en av mina nära vänner samt att jag på den tiden uppskattade livet i Kalifornien mycket mer än vad jag gör nu. Allt var nytt då. Det var spännande. Nu har jag blivit en del av det hela. Jag älskar fortfarande mitt liv där, och det är just det - det är mitt liv. Tänka sig vad mycket man förändras på två år.

Arbetssam i USA, arbetslös i Sverige

Förra sommaren sökte jag 20 sommarjobb. Fick inget. Sommaren innan det sökte jag 5-10 stycken. Fick inget. I år sökte jag ett eller två sommarjobb. Skyller mig själv för att jag inte fick något.

I USA är det olagligt för mig att jobba (förutom de 19.5 timmarna i veckan på campus som man kan få arbeta om man lyckas hitta något). Där får jag ständigt nya jobberbjudanden. Engelskhandledare. Engelsk-/matte-/franskhandledare. Lärarassistent. Allt-i-allohandledare. Uppsatsrättare i psykologi. Provrättare i biologi. Stå-i-kassanare i hobbyaffär. Hund-/hus-/barnvakt. Och nu korrekturläsare.

I våras hjälpte jag en bekants bekant genom att läsa, kommentera och redigera hans två opublicerade romaner. (Fråga mig inte varför en amerikan ber en svensk om hjälp.) Igår fick jag ett e-mail ifrån en person som hört talas om detta och som nu också vill ha min hjälp. Hur bör jag tolka detta? Och vad skriver man till en ensamstående förälder som varken har erfarenhet eller pengar och som inte ställer några frågor, inte ens vill du hjälpa mig? eller hur går detta till?

London runt på fyra och en halv dag

När man har vänner som bor i världens alla hörn så kan det ju vara roligt att hälsa på dem ibland. Särskilt om de bor i en trevlig europeisk huvudstad som London. Även om denna trevliga europeiska huvudstad också är svininfluensans favoritdestination. Så jag bokade en tur-och-returbiljett, packade väskan, och drog iväg för att besöka landet där det alltid regnar. Där fick jag se både det ena och det andra:

En blå himmel. (Observera även St Paul's Cathedral.)

Ett stort träd som nästan skymde hela Big Ben.

En pub som jag nästan inte såg.

Vägbyggen. (Det var bakom dessa vi såg Billy Elliot the Muscial, vilken för övrigt var helt underbar.)

En bilbak och en bilnos. (Och en massa shoppande människor i Camden.)

Fast utan hjälp av Ingrid och Anna hade jag såklart missat alla dessa detaljer och bara tagit bilder av turistattraktionerna.