Kära dagbok ...

Ett urval av mina dagböcker.

Min dyrbaraste ägodel är inte en diamantring. Det är inte heller min Macbook Pro, som jag värderar nästan lika högt som vore den en levande varelse. Nej, min allra dyrbaraste ägodel är min dagbokssamling.

Jag började skriva dagbok när jag var sju år och gick i lågstadiet. Då kunde ett stycke i min dagbok se ut ungefär såhär:



8 oktober 1996: "Idag har jag som vanligt varit i skolan. I skolan leker vi en lek. Den är en jättekul. Fas nu ska jag inte berätta mer om det. För nu ska jag beretta lite andra saker som jag har gjort idag."

Det dröjde si så där sju år innan jag lärde mig att om man börjar "beretta" om en sak så ska man "beretta" färdigt om den innan man ger sig in på nästa punkt.

Jag var i alla fall ärlig när jag skrev. I trean tyckte jag till exempel såhär:


28 september 1997: "Idag har jag åkt skridskor. Det var inte så roligt."

Något år senare hade meningarna blivit längre och jag började även illustrera ett och annat inlägg. Ibland hade illustrationerna ingenting att göra med det jag skrev om i dagboken, vilket bilden nedan visar exempel på:


4 augusti 2001: "Maskerad hos Angelika"? För det första kände jag ingen Angelika och för det andra hade jag inte varit på maskerad.

Sommaren 2006 fick jag veta att min absoluta favoritbok, John Marsdens Imorgon, när kriget kom, skulle bli film. Då blev jag genast tvungen att rita min egen version av huvudpersonen (mitt i natten, utan belysning). Filmen har inte kommit ut än, men bilden jag ritade finns kvar i min dagbok:


24 juli 2006: Tomorrow, When The War Began.

Idag är jag inne på min elfte dagbok, som följer med mig vart jag än reser. Bilden nedan blev till i en solig park i London.

18 april 2010: Någon som ser vem det är?

Center Stage

Jag måste bara tipsa om det här klippet för er som inte redan sett det. Det är från filmen Center Stage och måste vara den bästa dansscenen som finns. Kolla in:

Vart tar det vägen?

Det jag är på väg att säga nu kommer få er att undra om jag verkligen är tjugo-nånting och uppväxt i datorernas och mobiltelefonernas värld, men jag säger det ändå: är det inte väldigt läskigt med all information som finns på internet?

Häromdagen fick jag en liten panikattack när jag satt och skrev på min roman. Tanken slog mig att om min dator kraschar om en minut så är allt det jag skrivit borta för alltid. (Som om det skulle hända, jag har en Mac! Men ändå... För alltid!) Och eftersom jag hade för bråttom för att leta reda på USB-minnet eller min extra hårddisk, laddade jag upp romanen som en bifogad fil i ett e-mail och skickade det till mig själv. Om datorn kraschar så finns ju romanen kvar där åtminstone. Nu finns alltså hela min roman tillgänglig för Hotmail-redaktionens njutning. Även om jag raderar meddelandet så kommer det ju alltid finnas någonstans ute i cyberrymden. För vad händer egentligen efter att man klickad på radera-knappen? Finns det en speciell soptipp för raderade e-mail? (Natalie Tran hade en ganska så intressant idé om gubbar som går och berättar för kor. Se själva.)

Okej, romaner skrivna av 22-åringar kanske inte är så intressanta, men tänk då på all annan information vi lägger upp. Foton, adresser, telefonnummer osv. Även om man har sin profil inställd som "privat" på exempelvis Facebook, så betyder ju inte det att informationen inte ligger därute någonstans.

Prova att googla ditt namn. Vad hittar du? Vad vill du egentligen att andra ska veta om dig?

Jag känner till exempel att jag lämnat ut på gränsen till för mycket information om mig själv bara genom att publicera det här inlägget. Är jag fjantig? Kanske det. Men så fort jag klickar på "publicera" så kommer det alltid finnas någonstans i cyberrymden. Det bjuder jag på idag!

Till filmfreaksen, Twilight-fansen och dagdrömmarna

Min Tolkien-samling.

När jag gick i sjuan såg jag Sagan om ringen för första gången. Det var en söndagseftermiddag i slutet av januari år 2002 och från och med den stunden förändrades mitt liv för alltid. Jag skojar inte, jag var besatt av allt som hade med Sagan om ringen att göra. Jag har vänner som kan intyga hur illa det var. Jag kunde inte tänka på något annat i flera månader. Jag drömde, åt och andades Sagan om ringen.

På min önskelista stod Sagan om ringen-prylar av olika slag. Jag fick de tre böckerna på svenska, men blev så exalterad när jag läste att jag aldrig kom igenom dem. När vi bilade genom Europa på sommarlovet hade jag med mig en CD-walkman med originalmusiken till filmerna, skriven av Howard Shore (som också ligger bakom musiken till The Twilight Saga: Eclipse). På min garderobsdörr satt en bild på Frodo, min drömprins. Elijah Wood och jag skulle gifta oss och bli filmstjärnor tillsammans.

Jag fick min storebror att fixa biljetter till premiärerna av de två sista filmerna. Tack brorsan! Vi satt tillsammans i den stora biosalongen fram till klockan tre på natten trots att vi båda hade skola dagen därpå. Givetvis var jag tvungen att se dem på bio flera gånger efter det. Jag har fortfarande kvar varenda biljett.

Och tänk, idag, åtta år senare, kan jag se tillbaka på det hela och inse att Sagan om ringen hade verkligen en stor betydelse i mitt liv. För det var faktiskt Sagan om ringen som på riktigt inspirerade mig att bli skådespelare, vilket i sin tur var en stor del av anledningen att jag åkte till USA. Även om jag inte blev skådespelare så var resan till USA det bästa jag någonsin gjort.

Så för att komma till budskapet i denna långa historia ska jag säga er att det är riktigt uppfriskande att vara så insatt i någonting. Jag förstår alla Twilight-fans. Jag förstår att de blir helt galna när Kristen Stewart och Taylor Lautner kommer till Sverige. Jag vet precis hur det är att vara totalt uppslukad av en saga.

Idag ligger Sagan om ringen-trilogin åter på mitt nattduksbord och jag har bestämt mig för att ta mig igenom dem en gång för alla. Efter att ha läst de första 25 sidorna inser jag att de är inte alls lika svårlästa som de var för åtta år sedan. Däremot får de fortfarande mitt hjärta att bulta snabbare och snabbare och snabbare...

Ursäkta röran, jag bygger om!

Bara så ni vet så håller jag just nu på att undersöka Bloggers nya "edit template"-funktion (superkul, rekommenderas!), så om det ser konstigt ut i layouten så är det därför!

Jag vet att jag inte har uppdaterat på ett tag, men det är för att jag sitter hemma i Sverige och inte har så mycket äventyr för mig. Det kommer bli bättring, jag lovar! Jag har tackat ja till UCLA, men vet ännu inte om det kommer gå ihop sig med finanserna. Kanske är jag kvar i Sverige i höst och i så fall har jag en roman på gång!

Tills vidare kan ni hålla utkik efter min nya bloggdesign!