Vart tar det vägen?

Det jag är på väg att säga nu kommer få er att undra om jag verkligen är tjugo-nånting och uppväxt i datorernas och mobiltelefonernas värld, men jag säger det ändå: är det inte väldigt läskigt med all information som finns på internet?

Häromdagen fick jag en liten panikattack när jag satt och skrev på min roman. Tanken slog mig att om min dator kraschar om en minut så är allt det jag skrivit borta för alltid. (Som om det skulle hända, jag har en Mac! Men ändå... För alltid!) Och eftersom jag hade för bråttom för att leta reda på USB-minnet eller min extra hårddisk, laddade jag upp romanen som en bifogad fil i ett e-mail och skickade det till mig själv. Om datorn kraschar så finns ju romanen kvar där åtminstone. Nu finns alltså hela min roman tillgänglig för Hotmail-redaktionens njutning. Även om jag raderar meddelandet så kommer det ju alltid finnas någonstans ute i cyberrymden. För vad händer egentligen efter att man klickad på radera-knappen? Finns det en speciell soptipp för raderade e-mail? (Natalie Tran hade en ganska så intressant idé om gubbar som går och berättar för kor. Se själva.)

Okej, romaner skrivna av 22-åringar kanske inte är så intressanta, men tänk då på all annan information vi lägger upp. Foton, adresser, telefonnummer osv. Även om man har sin profil inställd som "privat" på exempelvis Facebook, så betyder ju inte det att informationen inte ligger därute någonstans.

Prova att googla ditt namn. Vad hittar du? Vad vill du egentligen att andra ska veta om dig?

Jag känner till exempel att jag lämnat ut på gränsen till för mycket information om mig själv bara genom att publicera det här inlägget. Är jag fjantig? Kanske det. Men så fort jag klickar på "publicera" så kommer det alltid finnas någonstans i cyberrymden. Det bjuder jag på idag!