The Lion King

Lejonkungen gör sig så mycket bättre i verkligheten.

Att gå på musikal är ett måste när man är i London. I somras såg jag Billy Elliot, som var en helt underbar upplevelse fylld av balett, musik av Elton John, och en del skratt. Vissa av låtarna sitter fortfarande kvar i mitt minne.

Men igår kväll såg jag något som slog allt annat som jag någonsin sett: The Lion King.

När kulissen rullades upp och apan Rafiki började sjunga Circle of Life spelade det ingen roll att jag långt bak och högt upp. In på scenen kom artister på fyrbenta styltor föreställande giraffer, dansare hoppade graciöst som antiloper, och över publiken seglade fåglar i metspösliknande anordningar. Det var så mäktigt att till och med jag blev tårögd (ordet tårögd är här en underdrift, men jag vill inte låta som en lipsill). En enorm elefant lunkade in med en elefantunge i släptåg och zebror sprang runt i cirklar. Till och med gräset och buskarna kunde dansa och sjunga. Alla de större karaktärernas kostymer hade huvuden som artisterna var tvungna att röra på i takt med att de pratade och sjöng. Simba visade upp både akrobatik och sång och Nala spelades av en jätteduktig liten tjej. Båda rollerna byttes ut till vuxna artister då de växte upp, och de gjorde en jättefin duett till Can you feel the love tonight, som hade flexibla dansare som hängde i luften och dansade på scen.

Det hela var så bra gjort att man skulle kunna gå bara för att titta på kostymerna. 27 pund för en biljett känns nästan billigt för en sådan föreställning, och jag förstår de som betalar mer än det dubbla för att se den. Föreställningen avslutades med stående ovationer, fast stackars Scar blev utbuad eftersom han dödade Mofasa.

För att sammanfatta: Se Lejonkungen! SE LEJONKUNGEN!

En googlesökning trollade fram följande bilder, och jag hoppas de kan inspirera:

Gepard och giraffer.

Timon och Pumbaa.

Zazu.

Simba och Nala.