Vapnens land

Se artikel.

Igår under balettlektionen kommer min danskompis inspringande i salen och säger att hon hört någon ropa "Lägg ner vapnet!". "Ojdå", säger balettläraren, "bäst att låsa dörren". På parkeringen utanför dansstudion befinner sig nämligen en man med en pistol i handen och genom balettstudions fönster kan vi se polisbilarnas blinkande sirener. Men eftersom vi är tränade att fortsätta dansa vad som än händer, försöker vi att inte låta oss distraheras.

Efter ungefär en halvtimme hör vi hur någon bankar på dörren. Det är en av balettmammorna som sett uppståndelsen på parkeringen och hon säger åt oss att gå bort från alla fönster och gå in i den innersta studion. Så där sitter vi, ett tiotal ballerinor i trikåer och dansskor och har ingen aning om vad som pågår utanför. Vi blir tillsagda att ringa våra föräldrar för att bli upphämtade vid bakdörren. Eftersom jag inte direkt kan ringa och säga "Okej, mamma och pappa, kan ni ta flyget från Sverige och hämta mig?" blir jag istället erbjuden skjuts av en annan tjej.

Vi sitter i dansstudion i ungefär en timme och hör sirener och röster alldeles utanför. Så småningom får vi veta att det hela är över, att pistolmannen körts iväg i ambulans, och vi blir eskorterade ut genom bakvägen. När vi kommer ut är hela området avspärrat, ett SWAT-team är där (herregud, detta land) och folkmassorna trängs för att se vad som står på. Vi blir intervjuade av en reporter och kan sedan åka hem.

Detta var alltså min första pistolupplevelse och jag befarar att det inte var den sista. Men det är klart, "sådana här saker brukar aldrig hända i denna stad".

Saker jag gör en lördagkväll då jag lovat mig själv att INTE gå ut:

• går på bbq hos en av lärarna på skolan

• leker lekar hos fransyskor

• följer med okända amerikanska killar hem på fest

• spelar biljard för första gången i mitt liv - och vinner

• spelar twister för andra gången i mitt liv - och vinner

• dansar swing med snurrar och lyft

Biljard

Twister! (Det är nästan så jag inte vill lägga ut den här bilden.)

Så gick det till när Rumskompisen fyllde 20

Igår fyllde Rumskompisen 20 och då blev det kalas. Jag och Meximamman hade i smyg planerat middag på en japansk restaurant, så när vi alla var hemma efter skola och jobb packade vi in oss i bilen och körde iväg. Det blev en spännande upplevelse.

Råvarorna lades ut på stekytan framför oss och förvandlades till en underbar måltid. Från vänster: groddar, ris, svamp.

Det bjöds på en ordentlig föreställning.

Tårtan hade jag och Meximamman valt ut dagen innan, på uppdrag från Rumskompisens mamma. Snacka om chokladbomb, men det var en obeskrivligt god sådan.

Star Wars bland bergen

Det har varit en fartfylld helg med massor av dans och kostymprovningar. Den mest minnesvärda händelsen var ändå igår, då jag och Johanna följde med vår värdfamilj på födelsedagskalas i Summerland. Det var Sjuåringens klasskompis som fyllde sju och eftersom han älskar Star Wars hade kalaset just det temat. Skådespelare föreställande bland andra Anakin, Padmé, Darth Vader och en mängd jediriddare var inhyrda och det hela blev en långt äventyr som var minst lika roligt för de vuxna som för barnen. En jättechokladtårta serverades på Darth Vader-masker medan vi sofistikerade vuxna minglade runt bland kända filmregissörer och parfymföretagare. Två av dessa var regissören Peter Farrelly (Dum och dummare, Den där Mary) och Brook Harvey-Taylor, grundaren av Pacifica. Det hela tog plats på en enorm egendom uppe i bergen med en oslagbar havsutsikt. Det var som i en riktigt amerikansk film. På vägen hem stannade vi och plockade citroner. Avokadorna, däremot, var inte mogna än.

Jediriddarna slåss och barnen ser på med stora ögon.


Slagsmål med ljudeffekter.

Bortsett från ett par ruttna frukter var citronträdet väldigt vackert.

Likaså avokadoträdet.

Dance of the Mirlitons

Det lönar sig att ha tålamod. Jag har fått en roll i Nötknäpparen trots allt! Jag vet inte än hur koreografin ser ut, men jag har åtminstone fått en liten liten roll som "mirliton"! Kalla mig sentimental, men jag hade glädjetårar i ögonvrårna när jag fick höra den glada nyheten.

Strunt i koreografin, men det är den här musiken jag kommer dansa till:

Lill-lördag

Trött är jag, men ingen vila blir det ikväll för om en knapp timme ska jag och Rummisen ut och klubba. Normalt är det 21-årsgräns överallt här, men ikväll är det undantag och då gäller det att passa på, trots att det är skoldag imorrn. Tjejen som bor i gårdshuset ska också ut till samma ställe och eftersom hon har bil får vi skjuts med henne. Kvällen är fixad!

Att vara tankspridd är inte alltid så dumt

"Orka låsa dörren, familjen är ändå hemma", tänkte jag imorse och gick hemifrån utan nyckel. Klantigt värre, eftersom jag planerat att gå hem på lunchen och hämta resten av dagens skolböcker. Dock visade det sig att dagen skulle bli mycket lyckad, just tack vare denna miss.

På lunchen träffade jag nämligen en tjej som går i min ena teatergrupp och som jag hittills inte pratat så mycket med. Vi satte oss på ett av skolans trevliga caféer och medan jag knaprade i mig en sallad berättade hon om sina upplevelser i Pakistans TV-rutor. Jag fick också beröm för mitt senaste framträdande på lektionen, vilket jag blev väldigt glad för eftersom det finns så många andra duktiga i klassen.

Efter lunchen tog vi sällskap till lektionen, vilken som vanligt var helt underbar tack vare en fantistisk lärare och fantastiska klasskompisar. Därpå begav jag mig till biblioteket för att få lite individuell handledning med filosofiuppsatsen. Även då blev jag glatt överraskad när min handledare sa att min uppsats var en av de bästa han läst under sin tid som handledare. Han började berätta om sig själv och föreslog sedan att jag själv skulle ta ett jobb som handledare så fort jag får tillåtelse (man får inte jobba under det första halvåret). Självklart nappade jag på förslaget!


Fram emot kvällen slog jag mig ner på en parkbänk i solen och började skriva ner mina tankar på ett par kvitton jag hittade i plånboken. När jag återvände hem för någon halvtimme sedan kom familjen precis hem och jag kunde äntligen ta mig in i huset.

Slutsatsen är att trots min klantighet imorse, som resulterade i hunger, värme och en missad danslektion, lyckades jag ha en riktigt bra dag!

Morgon i Amerika

Rumskompisen har bråttom, klockan är tidig, morgonluften är kall och här sitter jag med datorn i knät och tänker på min ångest. Jag skulle ha gått på audition för Nötnkäpparen i lördags. Dessvärre upptäckte jag på fredagen att det var långt ifrån gratis, vilket fick mig att ändra mina planer. Igår kväll innan danslektionen får jag höra av läraren att jag borde ha pratat med henne först. Hon var ledsen att jag inte dök upp, så hon gav mig ett repitionsschema och sa till mig att komma som reserv åtminstone.

Vad jag lärt mig av detta enorma misstag är att här i landet där österrikiska actionskådespelare också är guvernörer ska man alltid räkna med att någon annan kan betala åt en. Dock tror jag ändå inte att detta skulle ha fungerat, men kanske hade jag fått vara med som ett "undantag".

Nötknäpparens två valser:

Californiasyndromet

Det är otroligt vad lat man blir i denna miljö, där bikinin följer med i väskan vart man än går och där tvättbjörnar, skunkar, kolibrir, pelikaner och sälar är en del i vardagen. Inte en gång går jag utanför dörren utan att minst en kille (gärna mexikan) säger något i stil med "hello, sweetheart, how are you doin'?". Och trots att jag jämfört med förra året spenderar så lite tid i skolan händer det nästan dagligen att jag slumrar till på lektionstid. Så fort jag slår upp böckerna här hemma kommer jag på minst en miljon andra saker som jag skulle kunna göra. Filosofiuppsatsen till nästa vecka känns plötsligt väldigt tung och svår och jobbig. Detta är inte mitt vanliga jag.

Idag har jag:

• svettats på en överfull buss

• sprungit genom stan i gassande sol samtidigt som jag försökte få i mig en flaska vatten OCH smeta sunscreen på mina axlar

• tagit en introduktionslektion i segling, vilken dock inte gick så bra eftersom vi efter bara två minuter ombord lyckades krocka med en annan båt och fick vända tillbaka till hamnen med ett stort hål i båtens sida.

• hängt på stranden med armékillarna och några till från igår

Nej, jag lovar, jag berättar inga rövarhistorier denna gång. Som bevis på min ärlighet lägger jag in några bilder från båtäventyret.

Detta var inte vår båt. I bakgrunden, däremot, skymtar något som liknar den båt som körde in i oss.

Och såhär gick det då. (Notera hålet.)

Jag sa ju att jag talade sanning.

Första collegefesten

Igår blev rumskompisen Johanna och jag bjudna på fest hos en arabisk kille som vi träffat genom skolan. Väl inne i lägenheten kunde vi glatt konstatera att inga andra svenskar var där, utan det var mest amerikaner. Vi fick genast kontakt med ett par armékillar som tyckte att vi hade en "sexig svensk accent" men som inte trodde på att vi endast åkte till TJ för att shoppa. För att fatta mig kort kan jag säga att det blev en lyckad fest med massor av skratt. För första gången fick jag också se hur beerpong går till (ack, ack, denna alkoholkultur).

Det laddas inför en ny omgång beerpong. I bakgrunden skymtar ölburkarna. De är tomma.

Första september

En liten del av mig tror att det ska vara svensk höst utanför dörren när jag vaknar upp om morgnarna. Med gardinerna fördragna kan jag låtsas att löven är röda och gula, att morgondimman just börjat lätta och att jag för fjärde året i mitt liv snart ska gå till skolan med en ryggsäck full av alldeles nya skolböcker som jag slagit in i färgglad plast. Dock vet jag att här är det runt 25 grader varmt och gassande sol och den enda skolbok jag använder är stor och heter inte Good Luck utan handlar om samhällsrelaterade frågor. Jag kan inte säga att jag sitter här och klagar över att ligga på stranden, men det finns en del av mig som fortfarande bor i Sverige.

En smak av vardagen

Första skolveckan är över och hittills har det varit u-n-d-e-r-b-a-r-t!!! Dock är det fortfarande lite osäkert vilka kurser jag får, men förhoppningsvis blir det filosofi, sociologi samt teater i stora mängder. En av läxorna till nästa vecka är att förbereda en monolog som ska framföras inför kamera. Det är en utmaning men jag ska göra mitt bästa för att hitta något som passar mig.

Trots att lektionerna är så intressanta har jag redan lyckats göra bort mig genom att somna på en av dem. Jag kan ju säga att jag inte var ensam, däremot tror jag inte att resten av sömntutorna var förkylda och hade feber.

.

Vidare är lärarna på skolan jättebra och utsikten har jag väl redan visat. Idag spenderade jag eftermiddagen på stranden, vilket är en helt okej sysselsättning när man inte pluggar. Livet här är alltså ingenting att klaga över.