Många frågar mig hur det är att vara student på UCLA. Jag kan säga såhär: varje dag går jag hem från skolan och är helt mindblown. Idag var jag till exempel på en föreläsning där en känd forskare, låt oss kalla honom Professor X, berättade om sin forskning kring motor control, alltså hur vi utför rörelser. Föreläsningen var öppen för allmänheten, men jag tror jag var den enda undergraduate-studenten där. Resten var antingen doktorander, forskare eller professorer. Och inte vilka doktorander, forskare och professorer som helst, utan vi snackar om människor som tagit sig in på frickin' UCLA, som kanske forskat på sina ämnen i 30 år och som inte bara är experter i sitt område utan som kanske till och med förändrat det. Jag satt alltså i ett rum fullt av stjärnor. Vissa av dessa var mina egna föreläsare, och ni kan tänka er känslan när jag fick sitta bredvid dem och diskutera istället för att sitta framför dem och lyssna på deras föreläsningar (som för övrigt också gör mig mindblown).
Jag kanske idoliserar lite väl mycket, men fatta – folk här har sina egna sidor på Wikipedia. Och när man har en sida på Wikipedia, då vet man att man kommit någonstans.
Skämt åsido, föreläsningen var fantastisk. Ännu mer fantastiskt är det att Professor X själv hälsade på mig när jag mötte honom ett par timmar innan föreläsningen. Jag är nämligen forskningsassistent i ett labb här på UCLA där han håller till för tillfället. Jag har bara träffat honom två gånger men ändå kände han igen mig. Det är just det som är så häftigt med att plugga på UCLA. Här sitter jag, en helt vanlig svensson, och får vara med när intelligenta människor diskuterar sin forskning. Här sitter jag, när forskare vid UCLA gör nya upptäckter och förändrar hur vi ser på saker och ting. I just detta ögonblick sker det. Och jag är här. Jag är här.
Jag sa ju att jag var mindblown.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar