Förlåt allihopa, men jag vill inte tillbaka

Jag tror jag har tappat skrivförmågan. Nej det beror inte på mitt bokstavsfattiga tangentbord, utan varje gång jag försöker hitta de svenska orden tar det tvärt stopp. Bara tanken på Sverige gör mig deprimerad. 8 veckor. Snart är jag där igen. Inget ont mot alla vikingar, men jag har panik. Jag fasar inför den dagen då det är min tur att säga hejdå på LA:s flygplats. Hur ska jag kunna klara mig utan mitt CaliCali, mina härliga danslektioner och dansarkompisar, de svajande palmerna och sanden och solen och havet och gubben med hund-katt-råtta-pyramiden och lill-Mexiko och allt annat som finns här? Jag måste tillbaka till Kalifornien.

Springbreak är nästan över och min franska rumskompis har kommit tillbaka från San Diego. Själv kände jag min plånboks fjäderlätta tyngd och bestämde att stanna kvar i stan. Det är ju inte varje dag man har ett helt stort rum för sig själv. Veckan gick fort. Jag och J. utforskade stans restauranger, bland annat ett danskt bageri som blev en ny frukostfavorit, umgicks med vänner och ovänner och passade också på att sova nu när skolan inte tvinade en att vakna i ottan.

Fredagen har mestadels ägnats åt psykologiplugg och som avslutning ska jag och fransyskan ha filmkväll i vårt rum. På nedervåningen sitter det förlovade paret och äter middag framför sportkanalen. Det är ändå trevligt att inte bo ensam.