Skolstart snart

Ett enormt långt jullov har snart passerat och det är snart dags att börja en ny termin på världens antagligen vackraste college. Vårens schema ser ut att bli väldigt tajt, eftersom jag nyss upptäckte att skolan visst har ett dansprogram (!) och därför bestämde mig för att trycka in så många danslektioner som möjligt. Som det ser ut nu kommer jag plugga psykologi, politik, spanska, interkulturell kommunikation, balett (om det är någorlunda hög nivå), modern dans, ballroom, och suuurfiiing!!! Jag har dessutom sökt några olika jobb, så då jag inte är i skolan eller tar balettlektioner kommer jag kämpa för min ekonomi.

Som förberedelse inför en fullspäckad första skolvecka har jag de senaste dagarna ägnat mig åt att tvätta, städa, skaffa skolböcker och träna på gym. Musklerna är redan slutkörda men jag måste tona upp mig inför kommande dansträningar. Jag ser faktiskt väldigt mycket fram emot att börja skolan igen, inte bara på grund av dansen utan också för att det är så kul att vistas bland alla olika människor.

Ikväll anländer min nya rumskompis. Den senaste tiden har jag varit bortskämd och haft eget rum, men nu är det slut på den lyxen! Nya rummisen är från Frankrike (=>smuts, orenlighet och ohygien ...eller det kanske bara gäller 1700-talet?) och jag känner henne sedan ett par månader tillbaka. Hon bodde här innan mig, men hennes dåvarande rumskompis tröttnade tydligen på henne och flyttade ut... (smuts, orenlighet och ohygien?) Där bor jag nu. Huset är i alla fall fint, vi har två våningar med vardagsrum, tvättstuga och kök på nedre planet och badrum och två sovrum på det övre. Mitt och Fransyskans sovrum har balkong (dock en väldigt askfylld sådan) där solen ligger på hela dagarna (och gör rummet stekande hett fast alla gardiner är fördragna). Om jag hade en kamera skulle jag ta bilder och lägga upp, men den blev ju stulen av några idioter i LA...

Självklart har jag inte glömt bort min gamla Rumskompis, jag tillägnar henne tillochmed en tanke då jag planerar nästa veckas matförråd. En stor fördel med att bo själv - och inte i mexikansk värdfamilj - är att jag kan välja själv vad jag vill äta och slipper söta flingor och bagels som smakar russin och kanel. Tackar vet jag havregrynsgröt med hallon! Dock saknar jag dem lite ändå, mina kära mexare, särskilt barnen.

Hela veckan har regnet öst ner och det har inte varit särskilt roligt att ta sig utanför dörren. Jag har verkligen blivit bortskämd och längtar redan efter solen och värmen som fanns här över jul. Förhoppningsvis blir det bättre till nästa vecka, för jag vill inte ta mig an en surfbräda för första gången i spöregn! Bäst jag går och ber till vädergudarna! Tjolahopp!

Det blir inga bilder från LA-resan

NannyAnna och jag bestämde oss för att åka till LA ett par dagar. I onsdags hoppade vi alltså på Greyhoundbussen och drog ner till Venice Beach, där vi också skulle bo. Det var här de första timmarna av våran resa spenderades - på strandpromenaden mellan Venice Beach och Santa Monica. Otroligt härligt! Framåt kvällen tog vi bussen till Rodeo Drive, gatan som är fullsmockad av affärer som Gucci, Prada och ni-kan-nog-lista-ut-resten. Coolt värre. Väl hemma på Veniche Beach Cotel socialiserade vi oss med trevliga australiensare och lustiga engelsmän i vandrarhemmets bar.

Dag nr 2 började med en bussresa till Malibu, där vi tyckte oss känna igen bland annat OC-piren. När vi fotat tillräckligt bestämde vi oss för att shoppa lite second hand och åkte då till Melrose Ave där det finns en massa coola grejer. Framåt skymningen åkte vi ner till Long Beach för att äta middag, en resa som stort bidrag med antalet timmar vi spenderat på tåg och buss den dagen.

Dag nr 3 började liksom dag 1 med en promenad längs stranden, den här gången söderut. Därpå åkte vi till Universal Studios, men gick aldrig in på själva nöjesparken utan gick bara runt på City Walk. Dock hann vi inte stanna länge innan australiensaren från baren ringde och frågade om vi ville hänga med på basketmatch. Det var bara att hoppa på metron igen. När vi kom till Staples Center var biljetterna uppe i ett pris på 140 dollar, men på något sätt lyckades vi få våra biljetter gratis. Hysteriska av glädje ställde vi oss i entrékön och upptäcker att framför oss står ett par svenska killar som vi känner genom skolan. Världen är liten ibland.

Resan avslutades sedan med att vi blev rånade på våra väskor (innehållande pass, plånböcker, kameror, kläder mm) på busshållplatsen i Venice Beach. Vi två blonda flickor gav rånarna allt vi hade och rusade gallskrikandes därifrån. Utan varken husnyckel eller telefon att ringa med anlände vi så småningom tillbaka till vår lilla stad och fick alltså bryta oss in i mitt hus. Härligt avslut!

Gott nytt år

Tro det eller ej, men det blev ett stillsamt nyårsfirande i år (eller rättare sagt förra året). Jag tog med pappa och NannyAnna och ett par andra au pair-kompisar på italiensk restaurang, där jag åt underbart god tortellini carbonara. Efter middagen drog vi vidare till en av au pairernas bekanta, där vi trodde det skulle bli fest. Men icke sa nicke, det var visst vi fem tjejer som var festen. När det började närma sig tolvslaget gjorde jag ett desperat ryck och fick med alla ner till stranden. Där hände det absolut ingenting. Inga fyrverkerier, inga skrålande människor, inga flygande champagnekorkar, ingenting. De andra började så småningom dra sig tillbaka till den så kallade festen, men jag och NannyAnna beslutade att det var dags att gå hemåt. Vi gick längs med huvudgatan och stannade avundsjukt utanför en salsaklubb där alla över 21 fick komma in och shejka till mexikanskt liveband. Jädra amerikanska fjantregler. Efter att ha stått där alldeles för länge utan framsteg fortsatte vi långsamt hemåt med skoskav och isande fingrar. Men jag klagar inte. Jag befinner mig trots allt på en av världens mest underbara platser.

Tortellini carbonara - ytterligare en sak som inte gör sig på bild.