Det blir inget lattjo Laban i höst

Hittills i mitt liv har jag blivit rejected (hur säger man det på svenska? Nobbad, dissad, nekad?) av Kungliga svenska balettskolan, Cornell University, Disneyland Paris, en mängd olika jobb och nu även Laban Contemporary Dance. Men den här gången känns det inte så tungt. Visst är dansen min passion i livet, men jag hade inte kunnat välja bort Berkeley, UCLA och min dröm om USA för att gå på dansskola i London. I USA kommer jag inte att ställas inför det valet, för där kan jag plugga och dansa samtidigt. Även om jag hade kommit in på Laban så hade jag valt Berkeley. Jag är en dansare, men jag är också en akademiker och en författare och... resten återstå att se.

Skillnaden mellan en dansare och en arbetare

För ett par veckor sedan åt jag lunch med en kompis här i London. När det var dags för mig att springa iväg till min danslektion, sa min kompis: "Är du säker på att du ska dansa? Du borde söka jobb istället, fröken!"

Ärligt talat blev jag lite förolämpad. För det första gillar jag inte när andra säger åt mig vad jag ska eller inte ska göra (finns det någon som gillar det?!). För det andra är det inte precis så att jag sitter på soffan och gör ingenting hela dagarna (jag ligger på soffan och jag skriver faktiskt) utan jag har faktiskt sökt massor av jobb! Problemet är det att ingen verkar vilja anställa mig.

Men framförallt fick hon mig att inse skillnaden mellan henne och mig: medan glädje för henne är att ha ett välbetalt jobb så hon kan bo fint och försörja sig mer än gott och väl, så är glädje för mig att dansa, uppleva, och filosofera om världen omkring mig. Dansen är alltså inte bara en hobby, utan det är något jag måste göra för att vara mig själv. Och jag tror faktiskt att om hela världens befolkning var dansare, så skulle världen vara mycket bättre.

Dans handlar om att lära känna varenda liten muskel i kroppen och att använda dessa för att testa sina gränser, för att sedan lära känna omgivningen, människorna runtomkring och sin relation till dem. En dansare observerar och löser problem. En dansare strävar efter perfektion trots att det inte kan uppnås. En dansare är sin egen medtävlare.

En dansare lever på knäckebröd och vatten men är glad ändå.

Jag är inte arbetslös. Jag är fri!

Jag behöver inte vakna klockan halv sju varje morgon för att stappla iväg till jobbet. Jag behöver inte halvsova på ett kontor hela dagarna. Jag behöver inte bry mig om gårdagens vinst och morgondagens förlust. Jag behöver inte handskas med oförskämda kunder eller elaka arbetskamrater. Jag behöver inte stressa genom min lunch och jag behöver inte vara trött när jag kommer hem. Jag behöver inte längta till fredag kväll för att det är den enda kvällen i veckan då jag verkligen kan slappna av. Jag behöver inte ha ångest varje söndag för att helgen är slut. Och när jag hittar en enkrona på gatan blir jag faktiskt glad.

Det gäller ju att se livet från den ljusa sidan.


(Låten är ett internt skämt i min amerikanska dansstudio. Min jazzlärare brukade använda den på lektionerna och jag tyckte den passade in ganska bra här.)

Happy Hanukkah!

Ibland känns det lite fånigt att åka härifrån för att jobba ihop pengar i Europa eftersom man faktiskt kan tjäna en massa här. Igår, till exempel, jobbade jag på en Hanukkah-fest i fem timmar. Mina arbetsuppgifter var att skiva frukt, lägga upp mat, servera drinkar, steka hamburgare, städa, och umgås med familjerna (varav den ena jag redan jobbat för då jag redigerat pappans romaner, som dessutom handlade om just dessa personer som jag fick träffa igår). Inget tungt jobb alltså, särskilt med tanke på att det var i ett enormt hus i en fin del av stan. Tänk er denna utsikten så förstår ni nog:

Havet, himlen, och en utsikt över hela min Kaliforniska stad - här bor familjen jag jobbade hos igår kväll. Inte illa, eller hur? (Jag ville ta bilder inomhus också, men det kändes inte riktigt rätt att gå runt med en kamera i ena handen medan jag serverade ...)

Kontrast

Idag gick jag och min amerikansk/japanska kompis tillsammans för att hämta ut våra lönecheckar från skolan. Jag var glad för att jag äntligen fått löneförhöjning och nu tjänar 10.50 dollar i timmen. Min vän, däremot, blev chockad när hon såg vad lite hon tjänat in under de senaste veckorna. I Japan jobbar hon som fotomodell och tjänar 5000 dollar per jobbtillfälle. PER JOBBTILLFÄLLE! Tänk om jag också kunde få vara japansk modell...

Back to school

När man sitter vid den här stranden spelar det ingen roll hur billig Subwaymackan är.

Det första jag gör när jag kommer till skolan idag är att träffa på en av mina före detta klasskompisar. Det är inne i bokhandeln och jag springer runt och är förvirrad bland alla böcker då någon plötsligt ropar mitt namn. Jag vänder mig om och ser att det är en kille som jag hade en jätteintressant diskussion med under en engelsklektion förra terminen (om boken jag nämnde tidigare, den som gett mig ett aha-moment). Vi pratar en stund och när jag sedan är på väg ut springer jag på ytterligare en gammal kompis och stannar och pratar med honom. Ett par minuter senare, på väg ut ur bokhandeln, ropar en annan kompis på mig och jag blir återigen fast. Och då plötsligt är det någon som knackar på min axel och jag vänder mig om och får en stor kram av belgiskan Lin, en av mina närmaste vänner. Så fortsätter det hela dagen - jag springer in i både vänner och lärare och det känns bara så himla bra att vara tillbaka.

Mitt schema måste jag fortfarande få ordning på men jag kanske har hittat bostad (ett rum i min förra lägenhet), vilket känns som det viktigaste just nu eftersom jag inte vill spendera hela terminen i den sjaskiga vandrarhemssängen. Ikväll blir det tidigt i säng för jag har en lång dag imorgon, med lektioner och nya dansassistentjobbet. Om man nu kan kalla det jobb när jag inte får betalt ...

Cheers! (som engelsmännen bredvid mig säger)

Arbetssam i USA, arbetslös i Sverige

Förra sommaren sökte jag 20 sommarjobb. Fick inget. Sommaren innan det sökte jag 5-10 stycken. Fick inget. I år sökte jag ett eller två sommarjobb. Skyller mig själv för att jag inte fick något.

I USA är det olagligt för mig att jobba (förutom de 19.5 timmarna i veckan på campus som man kan få arbeta om man lyckas hitta något). Där får jag ständigt nya jobberbjudanden. Engelskhandledare. Engelsk-/matte-/franskhandledare. Lärarassistent. Allt-i-allohandledare. Uppsatsrättare i psykologi. Provrättare i biologi. Stå-i-kassanare i hobbyaffär. Hund-/hus-/barnvakt. Och nu korrekturläsare.

I våras hjälpte jag en bekants bekant genom att läsa, kommentera och redigera hans två opublicerade romaner. (Fråga mig inte varför en amerikan ber en svensk om hjälp.) Igår fick jag ett e-mail ifrån en person som hört talas om detta och som nu också vill ha min hjälp. Hur bör jag tolka detta? Och vad skriver man till en ensamstående förälder som varken har erfarenhet eller pengar och som inte ställer några frågor, inte ens vill du hjälpa mig? eller hur går detta till?

Rätta uppsatser

Ja, här sitter jag i mitt rum och läser andra elevers uppsatser. Det är nämligen ett av mina nya jobb, att läsa och betygsätta uppsatser. Och det är inte vilka uppsatser som helst, utan det är uppsatser som handlar om mycket personliga upplevelser och tankar, skrivna av elever i den psykologikurs som jag själv tog förra terminen. Jajemän, häromveckan träffade jag på min lärare i bokhandeln och hon frågade mig om jag ville jobba för henne. Hon måste verkligen lita på mina skrivkunskaper, för efter att ha läst igenom ett tjugotal uppsatser (alltså ungefär hälften) inser jag hur svårt det är att sätta betyg på dem. Det ska vara rätt grammatik, rätt format, ingående analys, relevanta exempel etc. Jag vet att jag har en tendens att vara väldigt hård, men man vill ju inte vara för snäll heller. Det är ett klurigt jobb, och aningen tidspressat (jag läser ca 40 uppsatser i veckan) - men det är väldans roligt! Tänk att jag får betalt för att göra detta!

Det är härligt att vara skoltönt!:)

Aldrig har det varit så underbart att vara tillbaka i skolan igen (förutom kanske förra terminen då jag gladdes åt att vara tillbaka i mitt kära CaliCali). Jag har gått med i skolans så kallade Honors Program, ett prestigefyllt program som gör att mitt skolarbete måste vara utöver det vanliga - lektionerna är längre, uppsatserna några sidor extra, uppgifterna svårare etc. Det är en extra utmaning helt enkelt. Dessutom är jag med i ledarskapet för Nördsamhället, som eventuellt kommer försöka övertala mig att bli ordförande till nästa termin! Ojoj, vad har jag gett mig in på...? Det kommer bli många timmars obetalt arbete i vår... men förhoppningsvis blir det också kul!

Mina lektioner denna termin är engelska, astronomi, public speaking, sociologi och såklart massor av dans (vad dessa har med psykologi att göra kan man ju fråga sig, men det är så här det funkar på college i USA). Det låter kanske inte mycket, men som vanligt är jag uppe i max antal poäng. Hittills verkligen ÄLSKAR jag alla mina lektioner och lärare. Jag lyckades till och med lära ut något till min astronomilärare, som tydligen inte visste att fredag sägs ha fått sitt namn efter den fornnordiska gudinnan Frigg/Freja.

Förutom mina lektioner kommer jag även fortsätta jobba som handledare i engelska, med start imorgon! Jag har en ny handledare denna termin, så det ska bli spännande att träffa både honom och hans elever. Förhoppningsvis får jag ihop ett bra antal timmar i veckan. Denna termin får jag dessutom löneförhöjning, tjohoo!

Hoppsan...

En av de värsta sakerna som kan hända när man är hundvakt är att hundarna springer bort. Det hände mig igår.

Efter att ha lyckats övertala Fabian att skjutsa mig ut i Ingenstans på självaste juldagen, och därmed slippa cykla fem kilometer i bäckmörka natten, anlände jag till hundarnas vackra hem. Det första jag upptäckte var att grinden var öppen. Jag var helt säker på att jag stängt den ordentligt på morgonen och kunde inte förstå varför den var öppen, eftersom ägarna är bortresta och hundarna inte kan öppna den från insidan. Jag gick i alla fall in, men när jag ropade efter dem hördes inga skall och jag kunde inte hitta dem någonstans. Jag blev alltså tvungen att ringa ägarna. Tydligen hade grannarna hittat hundarna på gatan tidigare på dagen. Det hela var mycket märkligt, men som tur var var hundarna hela och fina, och jag kunde hämta hem dem för natten.

Imorse när jag kom tillbaka var allt lugnt. Jag ska dit ikväll igen och förhoppningsvis har hundarna inte sprungit bort den här gången.

Jobb!

När man är i USA på studentvisum är det endast tillåtet att arbeta på skolan, och man får inte arbeta mer än 19.5 timmar i veckan. Normalt jobbar jag som handledare/lärarassistent i engelska, matte, franska m.m. men såhär på lovet är jag arbetslös. För att få ihop lite pengar sökte jag ett par olika jobb via www.craigslist.com (nyckeln till överlevnad), dit många familjer vänder sig om de behöver en barnvakt eller städerska. Jag pratade också med min före detta meximamma, som skickade ut ett mail till alla rika föräldrar i dotterns skola. Och än en gång visar det sig att kontakter är vägen till framgång - klockan halv tre idag ringer en dam som behöver hundvakt i helgen och kanske flera gånger över lovet. Jag börjar imorgon och jag lovar jag ska ta med kameran och ta kort på hundarna. Hoppas de är fina!;)

Last week of instruction

Har just bakat cupcakes igen, men denna gång är de inte till mig själv utan till kvällens dans showcase. Kan inte fatta att terminen i princip är över. Idag hade jag min sista lektion och nästa vecka är det endast prov som väntar: biomed, filosofi, psykologi och statistik. Jag är helt klart nöjd med denna termin; min insats har förhoppningsvis gett mig bra betyg och förberedelse inför nästa termin, som kanske kommer bli ännu tuffare med tanke på vad jag har planerat:

-bli ledare i Nördsamhället (inte bara medlem som denna termin)

-gå med i Student Senate (elevrådet)

-ha fler arbetstimmar som handledare men även som assistent till min biomed lärare (blev just erbjuden det jobbet (!!!) men pga statens nedskärningar är det inte säkert att skolan har råd att betala lärarassistenter)

-dansturné

-danskonsert (om min audition går bra)

-engelska på "honors" nivå

-och såklart en massa andra lektioner och plugg....

Jag önskar jag kunde ta en lektion över lovet, så jag fick en del av plugget undanstökat... dessutom kommer jag vara extremt uttråkad utan skolan, plugghäst som jag är... ;)

Tillbaka

Underbart att vara tillbaka bland palmerna igen. Underbart att se havet varje dag, ha solen i ögonen varje dag, vara bland amerikaner och mexikaner och fransmän och fransyskor varje dag. Underbart, underbart, underbart.

Men varför har jag inte skrivit förrän ikväll? Jo så här är det:

När normala människor pluggar på college tar de cirka 12 - 15 "credits", alltså poäng. För en kurs som är mellan en och tre credits har man minst 2 tim 40 min lektionstid per vecka. Max antal tillåtna credits är 18 per termin. Men nu är det ju så att jag inte är normal, så jag har valt att ta 19 credits denna termin. Jag ska dessutom tillägga att en av dessa credits är för årets danskonsert, och eftersom jag lyckades bli placerad i hälften av konsertens koreografier har jag minst 8 timmars rep varje vecka, plus en hel del pappersarbete. Utöver mina lektioner jobbar jag som handledare i engelska, matte och franska. Lägg ihop allt detta och du spenderar 10 till 14 timmar i skolan varje dag. Sammanlagt blir detta över 60 timmar i veckan.

Alltså: ork kvar till att skriva = 0.01

Mitt mål är i alla fall att inte somna på lektionerna denna termin, vilket hände ungefär varje vecka i våras. För övrigt tänker jag vara glad och plugga ordentligt. Nu när jag just blivit medlem i Nationella Nördsamhället (en välkänd förening för extra duktiga elever) ska jag kämpa extra hårt. Mitt sociala liv har redan krympt och tillochmed min rumskompis har svårt att få tag på mig ("vi bor tillsammans och ändå måste jag komma till ditt jobb för att kunna prata med dig"). Menmen. Jag befinner mig på platsen jag saknade hela sommaren: Santa Barbara.

Yaaaay

Jag åker till skolan halv åtta på morgonen, pluggar, dansar, surfar, jobbar, dansar, och kommer hem efter tio på kvällen. Det är lagom slitsamt men enormt kul! Igår blev jag tillfrågad om jag ville uppträda på skolans basketmatch, så självklart sa jag ja och med ett par timmars övning framförde jag idag tillsammans med några andra ett jazzliknande dansnummer på 3-4 minuter. Sjukt spontant och sjukt roligt. På helgerna letar jag upp bra fester, umgås med vänner, pluggar och en massa annat. Om resten av terminen fortsätter såhär så har jag en underbar tid framför mig!:)

Skolstart snart

Ett enormt långt jullov har snart passerat och det är snart dags att börja en ny termin på världens antagligen vackraste college. Vårens schema ser ut att bli väldigt tajt, eftersom jag nyss upptäckte att skolan visst har ett dansprogram (!) och därför bestämde mig för att trycka in så många danslektioner som möjligt. Som det ser ut nu kommer jag plugga psykologi, politik, spanska, interkulturell kommunikation, balett (om det är någorlunda hög nivå), modern dans, ballroom, och suuurfiiing!!! Jag har dessutom sökt några olika jobb, så då jag inte är i skolan eller tar balettlektioner kommer jag kämpa för min ekonomi.

Som förberedelse inför en fullspäckad första skolvecka har jag de senaste dagarna ägnat mig åt att tvätta, städa, skaffa skolböcker och träna på gym. Musklerna är redan slutkörda men jag måste tona upp mig inför kommande dansträningar. Jag ser faktiskt väldigt mycket fram emot att börja skolan igen, inte bara på grund av dansen utan också för att det är så kul att vistas bland alla olika människor.

Ikväll anländer min nya rumskompis. Den senaste tiden har jag varit bortskämd och haft eget rum, men nu är det slut på den lyxen! Nya rummisen är från Frankrike (=>smuts, orenlighet och ohygien ...eller det kanske bara gäller 1700-talet?) och jag känner henne sedan ett par månader tillbaka. Hon bodde här innan mig, men hennes dåvarande rumskompis tröttnade tydligen på henne och flyttade ut... (smuts, orenlighet och ohygien?) Där bor jag nu. Huset är i alla fall fint, vi har två våningar med vardagsrum, tvättstuga och kök på nedre planet och badrum och två sovrum på det övre. Mitt och Fransyskans sovrum har balkong (dock en väldigt askfylld sådan) där solen ligger på hela dagarna (och gör rummet stekande hett fast alla gardiner är fördragna). Om jag hade en kamera skulle jag ta bilder och lägga upp, men den blev ju stulen av några idioter i LA...

Självklart har jag inte glömt bort min gamla Rumskompis, jag tillägnar henne tillochmed en tanke då jag planerar nästa veckas matförråd. En stor fördel med att bo själv - och inte i mexikansk värdfamilj - är att jag kan välja själv vad jag vill äta och slipper söta flingor och bagels som smakar russin och kanel. Tackar vet jag havregrynsgröt med hallon! Dock saknar jag dem lite ändå, mina kära mexare, särskilt barnen.

Hela veckan har regnet öst ner och det har inte varit särskilt roligt att ta sig utanför dörren. Jag har verkligen blivit bortskämd och längtar redan efter solen och värmen som fanns här över jul. Förhoppningsvis blir det bättre till nästa vecka, för jag vill inte ta mig an en surfbräda för första gången i spöregn! Bäst jag går och ber till vädergudarna! Tjolahopp!