Har ni tänkt på hur mycket man ljuger hos frisören? Såhär lät det när jag klippte mig idag:
Frisören: Oj, brukar ditt hår vara såhär tovigt?
Jag: Öh, nää ... (Skit också, varför borstade jag inte håret innan jag gick hemifrån?!)
Frisören: När klippte du dig senast?
Jag: Tja, för några månader sedan kanske ... Jag minns inte riktigt ... (Kommer han att svimma om jag berättar att det var den 6 oktober 2010? Och att det var i februari 2009 innan det?)
För övrigt klippte jag av ca 17 cm hår. Jag tror jag gick ner minst ett kilo.
Min nya frisyr. Snälla säg att jag är snygg.
Visar inlägg med etikett Galenskaper. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Galenskaper. Visa alla inlägg
Drama i Covent Garden
Igår fick jag för mig att filma en tant som matade duvor i Covent Garden. Jag tänkte att det skulle bli en lagom tråkig utfyllnad till ett framtida filmprojekt. Det jag inte förväntade mig var att en gatuunderhållare skulle skrämma iväg duvorna, och att tanten sedan skulle klampa bort till honom (se hur hon går förbi mitt framför kameran) och skälla ut honom inför hela publiken. Se mitt klipp nedan:
Hogwarts vs. UCLA

Häromdagen var jag på väg till Hogwarts. Plattform nio och trekvart från Harry Potter-filmerna finns på King's Cross Station och är förvånande svår att hitta bredvid plattform åtta. Idag har jag dock andra planer. För trots att jag inte har någon släkting som jobbar där och trots att jag inte är stormrik filmstjärna och trots att alla studievägledare på SBCC varnade mig om hur svårt det är att komma in, så lyckades jag ta mig in på UCLA. Och vem behöver Hogwarts när man har UCLA?
Finn två saker som påminner om Santa Barbara
En dag som denna bjuder London på solsken, fågelkvitter, humlor, blommande blommor och ... bränder. Bilden nedan tagna av Ingrid (en av fördelarna med att bo tillsammans är väl ändå att man får sno varandras bilder?) och visar hur det såg ut tidigare idag inte långt från där vi bor.

Brandrök och en palm nere till höger - det påminner nästan om Santa Barbara. (För att inte tala om den välkända lukten - om det luktar grillad korv i trapphuset så kan man vara säker på att det brinner någonstans.)

Brandrök och en palm nere till höger - det påminner nästan om Santa Barbara. (För att inte tala om den välkända lukten - om det luktar grillad korv i trapphuset så kan man vara säker på att det brinner någonstans.)
En gammal, fin skolbyggnad ser numer mest ut som ett spökslott. Vad som orsakade branden vet vi ännu inte, men som tur var hade skolbarnen lov så ingen verkar ha varit i skolan när det började brinna.
Stjärnor i London
I tillfällig brist på ord lägger jag upp en bild på dagens äventyr på British Academy Film Awards (BAFTA).
Åh London, varför måste du regna hela tiden? Bakom paraplyet döljer sig den autografsignerande Robert Pattinsons huvud.
Åh London, varför måste du regna hela tiden? Bakom paraplyet döljer sig den autografsignerande Robert Pattinsons huvud.
BAFTA 2010
När jag åkte till Kalifornien för 2,5 år sedan tänkte jag att det vore väldigt häftigt att få se en Hollywoodkändis. Det fick jag också. Brad Pitt, Angelina Jolie, Kate Winslet, Penelope Cruz, Jake Gyllenhaal och Barack Obama.
När jag åkte till London för några veckor sedan tänkte jag att det vore väldigt häftigt, men också väldigt osannolikt, att få se Robert Pattinson. Men det fick jag.
Idag tog jag nämligen bussen in till stan för att upptäcka att just nu firas inte bara kinesiskt nyår, utan det är the British Academy Film Awards (BAFTA). Filmstjärnor som Colin Firth, Kate Winslet, Audrey Tatou, Clive Owen, Kristen Stewart och tjejen som spelar Ginny i Harry Potter skulle vara där. Även prins William tittade förbi med sin poliseskort. Kvällens höjdpunkt var ändå när självaste Robert Pattinson klev ur sin bil fem meter från mig och alla började skrika och ta bilder. Och då spelade det ingen roll att jag började få blåmärken av den obekväma stolpe jag satt på.
När jag åkte till London för några veckor sedan tänkte jag att det vore väldigt häftigt, men också väldigt osannolikt, att få se Robert Pattinson. Men det fick jag.
Idag tog jag nämligen bussen in till stan för att upptäcka att just nu firas inte bara kinesiskt nyår, utan det är the British Academy Film Awards (BAFTA). Filmstjärnor som Colin Firth, Kate Winslet, Audrey Tatou, Clive Owen, Kristen Stewart och tjejen som spelar Ginny i Harry Potter skulle vara där. Även prins William tittade förbi med sin poliseskort. Kvällens höjdpunkt var ändå när självaste Robert Pattinson klev ur sin bil fem meter från mig och alla började skrika och ta bilder. Och då spelade det ingen roll att jag började få blåmärken av den obekväma stolpe jag satt på.
Finals week

Tur att jag har en rumskompis som kan hjälpa mig med pluggandet.
Denna vecka hade jag sex prov, tre uppsatser och lite pappersarbete för Nördsamhället. Jag har nu betat av allt utom två av uppsatserna. Och vad gjorde jag igår kväll? Jo, jag åkte iväg på äventyr med mina dansanta vänner. Fundraiser på en restaurant, bilturer hit och dit, och utgång på vår favoritklubb. Klockan halv två var jag hemma och satte mig i sängen och skrev klart en uppsats. För det är så vi gör här i CA. Sov fyra timmar och tog sedan mitt allra sista prov. Allra sista, som i: det blir inga fler på denna skola! Inga fler prov! Nu är jag klar! Hejdå Santa Barbara City College!
Idag ska jag shoppa med min japanska modellbästis, äta lunch med min underbara danslärare, och hänga med några Fraternity boys i ett galet partyhus i Isla Vista. Wohoooo!
Saker man inte ska göra i Oakland, CA
I USA ska man inte stå utanför en tågstation i en av Kaliforniens värre områden mitt i natten. Det vet jag av egen erfarenhet, eftersom sist jag gjorde det blev jag rånad. Så sånt ska man bara inte göra. Men vad händer när ens buss släpper av en på en öde plats klockan 03.45 natten till Thanksgiving, och det är två timmar till stationen öppnar, och ännu fler timmar till nästa buss? Jo, då får man stå utanför en tågstation i ett dåligt område. Som tur är finns det andra som gör precis samma sak, som till exempel den burksamlande uteliggaren som pratar med sig själv (men som har både mobiltelefon och iPod).
Don't worry, these are Swedish cookies
Det är bara här i Kalifornien som man på en och samma dag kan vara i skolan från halv åtta på morgonen till fem på eftermiddagen, ta bussen till affären för att handla inför kakförsäljning, träffa på en kompis sedan två år, få skjuts hem med en trollkarl OCH misslyckas totalt med kakbak fast man egentligen är mästerkocken nummer ett. Ja, sådant händer bara här.
Okej då, jag kan berätta hela historien. Såhär var det: För att samla in pengar till danskonserten hade jag bestämt att hålla i en bake sale på skolan. Till det behövdes alltså kakor. Och eftersom jag älskar att baka tänkte jag göra det hela i mitt eget kök. Men eftersom jag varit som en björn i ide i en hel vecka och inte gått till affären på ett tag hade jag inga ingredienser hemma. Så när sista lektionen var över rusade jag genast iväg till bussen. Väl framme i affären träffade jag på en kompis från Sverige som jag bodde tillsammans med på vandrarhemmet när jag kom hit första gången för två år sedan. "Är du kvar här än?" utbrast vi båda två på en gång. Det visade sig att vi till och med bor i närheten av varandra. Eftersom jag har lärt mig att här behöver man inte känna sig dum när man tigger skjuts och eftersom jag inte hade någon större lust att gå hem med alla mina varor och skolböcker och dessutom ett stort plakat till kakförsäljningen, så frågade jag om jag kunde få åka med honom hem. Det kunde jag, om jag hade tid att vänta 20 minuter på att han skulle bli klar med sina ärenden. Hellre vänta än att kånka varor, tänkte jag och kände mig som världens lataste ballerina.
Under tiden som jag väntade blev jag presenterad för kvällens chaufför, trollkarlen Trenton. Han var från östkusten och jobbar numer som professionell illusionist i LA samtidigt som han pluggar. Det tog inte en lång stund innan jag fick honom att visa ett trick. Han drog upp en kortlek ur fickan och visade mig det galnaste korttricket jag någonsin varit med om! Jag kan inte ens förklara vad han gjorde, för jag har inte en aning. Jag var helt förstummad. "Jag kan dansa på tårna," sa jag och kände mig inte ett dugg cool.
Det tog längre tid än väntat men till slut kom jag i alla fall hem. Dags att sätta igång med bakningen. Mitt första projekt var att göra choklad-cupcakes. Dock råkade jag göra dem lite väl kladdiga inuti, så de sjönk ihop och såg inte alls snygga ut (även om de var goda). Projekt nummer två var amerikanska oatmeal raisin cookies. Tyvärr visade det sig att oatmeal raisin cookies inte alls är lika lätta att göra som de ser ut, och det hela slutade som en enda stor pannkakssmet i ugnen. Som om inte det var nog råkade jag droppa ner lite kakdeg på ugnsbotten som brände fast och gjorde så att hela lägenheten osade. Blond tjej från Sverige bakar amerikanska kakor. Hej kom och hjälp mig. Men jag kunde ju inte erkänna mitt misslyckade bakförsök för min lägenhetskamrat. "Don't worry, it's supposed to smell like this. These are Swedish cookies," sa jag och skrapade resterna från plåten ner i papperskorgen.
Ungefär såhär skulle mina kakor ha sett ut, men det gjorde de dessvärre inte.
Jag hade nu en halv sats mediokra chokladmuffins, inga kakor, och inga ägg att baka nya av. Vilken bake sale det skulle bli imorgon! Jag var tvungen att hitta på en lösning. Som tur var verkade min huskamrat genomskåda mig och frågade om jag ville ha några bananer. Perfekt! Jag kunde göra vegankakor med bananer istället för ägg. Och det gjorde jag. Klockan 21.48 hade jag äntligen mina kakor och kunde lugnt sätta mig och dekorera mitt plakat. Fast det var då jag upptäckte jag att jag varken hade tejp eller lim så det gick inte så bra det heller. Dessutom råkade jag ha sönder pappret. Fråga mig inte hur jag lyckades med det.
Till slut blev det i alla fall en lyckad bake sale. Vi tjänade hela 160 dollar och hade riktigt roligt på kuppen! Nu sitter jag stolt på mitt rum och planerar nästa veckas bake sale. Vad ska jag baka? Swedish pancakes kanske? Det är jag i alla fall bra på. Beviset ligger i papperskorgen.
Okej då, jag kan berätta hela historien. Såhär var det: För att samla in pengar till danskonserten hade jag bestämt att hålla i en bake sale på skolan. Till det behövdes alltså kakor. Och eftersom jag älskar att baka tänkte jag göra det hela i mitt eget kök. Men eftersom jag varit som en björn i ide i en hel vecka och inte gått till affären på ett tag hade jag inga ingredienser hemma. Så när sista lektionen var över rusade jag genast iväg till bussen. Väl framme i affären träffade jag på en kompis från Sverige som jag bodde tillsammans med på vandrarhemmet när jag kom hit första gången för två år sedan. "Är du kvar här än?" utbrast vi båda två på en gång. Det visade sig att vi till och med bor i närheten av varandra. Eftersom jag har lärt mig att här behöver man inte känna sig dum när man tigger skjuts och eftersom jag inte hade någon större lust att gå hem med alla mina varor och skolböcker och dessutom ett stort plakat till kakförsäljningen, så frågade jag om jag kunde få åka med honom hem. Det kunde jag, om jag hade tid att vänta 20 minuter på att han skulle bli klar med sina ärenden. Hellre vänta än att kånka varor, tänkte jag och kände mig som världens lataste ballerina.
Under tiden som jag väntade blev jag presenterad för kvällens chaufför, trollkarlen Trenton. Han var från östkusten och jobbar numer som professionell illusionist i LA samtidigt som han pluggar. Det tog inte en lång stund innan jag fick honom att visa ett trick. Han drog upp en kortlek ur fickan och visade mig det galnaste korttricket jag någonsin varit med om! Jag kan inte ens förklara vad han gjorde, för jag har inte en aning. Jag var helt förstummad. "Jag kan dansa på tårna," sa jag och kände mig inte ett dugg cool.
Det tog längre tid än väntat men till slut kom jag i alla fall hem. Dags att sätta igång med bakningen. Mitt första projekt var att göra choklad-cupcakes. Dock råkade jag göra dem lite väl kladdiga inuti, så de sjönk ihop och såg inte alls snygga ut (även om de var goda). Projekt nummer två var amerikanska oatmeal raisin cookies. Tyvärr visade det sig att oatmeal raisin cookies inte alls är lika lätta att göra som de ser ut, och det hela slutade som en enda stor pannkakssmet i ugnen. Som om inte det var nog råkade jag droppa ner lite kakdeg på ugnsbotten som brände fast och gjorde så att hela lägenheten osade. Blond tjej från Sverige bakar amerikanska kakor. Hej kom och hjälp mig. Men jag kunde ju inte erkänna mitt misslyckade bakförsök för min lägenhetskamrat. "Don't worry, it's supposed to smell like this. These are Swedish cookies," sa jag och skrapade resterna från plåten ner i papperskorgen.
Ungefär såhär skulle mina kakor ha sett ut, men det gjorde de dessvärre inte.
Jag hade nu en halv sats mediokra chokladmuffins, inga kakor, och inga ägg att baka nya av. Vilken bake sale det skulle bli imorgon! Jag var tvungen att hitta på en lösning. Som tur var verkade min huskamrat genomskåda mig och frågade om jag ville ha några bananer. Perfekt! Jag kunde göra vegankakor med bananer istället för ägg. Och det gjorde jag. Klockan 21.48 hade jag äntligen mina kakor och kunde lugnt sätta mig och dekorera mitt plakat. Fast det var då jag upptäckte jag att jag varken hade tejp eller lim så det gick inte så bra det heller. Dessutom råkade jag ha sönder pappret. Fråga mig inte hur jag lyckades med det.
Till slut blev det i alla fall en lyckad bake sale. Vi tjänade hela 160 dollar och hade riktigt roligt på kuppen! Nu sitter jag stolt på mitt rum och planerar nästa veckas bake sale. Vad ska jag baka? Swedish pancakes kanske? Det är jag i alla fall bra på. Beviset ligger i papperskorgen.
FML
I USA finns det ett uttryck som heter "fuck my life", vanligtvis förkortat till "FML". Det används i situationer då något riktigt tarvligt händer.
Idag var jag och shoppade med en vän. När vi står i provrummet i en affär och diskuterar vilka plagg vi vill och inte vill ha, kommer en dam fram till min kompis och säger: "Den där klänningen passar dig jättebra." Sedan tittar hon på mig och säger: "Toppen är kanon, men kjolen tycker jag inte sitter bra på dig." Kjolen är min egen. FML.
Idag var jag och shoppade med en vän. När vi står i provrummet i en affär och diskuterar vilka plagg vi vill och inte vill ha, kommer en dam fram till min kompis och säger: "Den där klänningen passar dig jättebra." Sedan tittar hon på mig och säger: "Toppen är kanon, men kjolen tycker jag inte sitter bra på dig." Kjolen är min egen. FML.
Senaste veckans upptäckter
- Det trådlösa internet i min lägenhet har börjat fungera (åtminstone tillfälligt).
- Om jag bara hade varit ute tre dagar tidigare så hade jag kunnat få en roll i Nötknäpparen med min gamla studio. Men självklart missade jag audition.
- Lokaltrafiken här är ändå inte helt kass. Måste man gå i en timme i gassande sol mitt på dagen för att komma till närmaste busshållplats så får man i alla fall snygg solbränna.
- Solstolarna här nedanför ska inte vara i poolen. Det var bara någon som ville skoja i lördags.
- Lika lite som jag kunde hålla mig för skratt när jag såg stolarna i poolen, kunde jag hålla mig för skratt när jag såg denna på skolan:
22 timmar över Atlanten
Man skulle kunna tro att det är väldigt inspirerande att blogga när man sitter på ett flygplan i elva timmar. Men det är det inte. Det finns ju så mycket annat att göra. Till exempel kan man babbla med en irländare som blir förvirrad när man säger att man kommer från Sverige fast man har en Kalifornisk accent. Man kan också titta på film, läsa kåserier, ta kort från flygplansfönster, sova (snarka) och äta flygplansmat som serveras minst en gång i sekunden (dock inte samtidigt som man sover – det kan få kladdiga konsekvenser). Man kan också utföra en och annan kalkylation. Jag har till exempel räknat ut att Europa ligger på exakt 1.5 film, 2 Vänneravsnitt, 1 Simpsonsavsnitt, 4 timmars sömn, 90 sidors kåserier och 1 timmes stirrande ut genom fönstrets avstånd från Kalifornien.
Hejdå Sverige och hejdå Europa.
(O)intressant iakttagelse nr 1: Irländaren äter inte flygplansmat och dricker inte flygplansvatten.
(O)intressant iakttagelse nr 2: Tanten – förlåt jag menar damen – snett framför mig tittar på Harry Potter och hemligheternas kammare. Det vill jag också göra.
(O)intressant iakttagelse nr 3: British Airways har platsnr 49 A, B, C, D, E, F, G, H, J, K – men inte I. Varför är det så?
(O)intressant iakttagelse nr 4: Det är väldigt bra att sova på bullrigt flygplan för då hör ingen att man snarkar.
Los Angeles, Los Angeles, Los Angeles. Oändligt.
Klockan 18:40 lokal tid landar jag äntligen på LAX. Där är det passkontroller, tullkontroller, visumkontroller – och där fastnar jag. Mitt I-20 formulär har inte en giltig underskrift. Man måste nämligen be om skolans tillåtelse för att få lämna landet, men hon som skrev under mitt papper råkade skriva fel år. Alltså hade jag två underskrifter för den 27 maj 2008, och ingen för 2009. Vakten kommer och hämtar mig. ”Did you commit a crime?” frågar han. ”No? Did you brake the law? No? Well then you have nothing to worry about.” Sedan får jag sitta på en bänk och vänta medan alla andra från mitt flygplan hämtar sitt bagage. Fast som tur är dröjer det inte länge innan jag blir framkallad till disken och kan få tillbaka mina papper.
Nu sitter jag på vandrarhemmet och väntar på frukost precis som jag gjorde för två år sedan. Jag har fått ca fem timmars halvdålig sömn i en sjaskig vandrarhemssäng och snart ska jag iväg till skolan. Men innan min första lektion måste jag hinna med lite bostadssökande och jobbsökande och e-mailande och ringande. Laters!
Hejdå Sverige och hejdå Europa.
(O)intressant iakttagelse nr 1: Irländaren äter inte flygplansmat och dricker inte flygplansvatten.
(O)intressant iakttagelse nr 2: Tanten – förlåt jag menar damen – snett framför mig tittar på Harry Potter och hemligheternas kammare. Det vill jag också göra.
(O)intressant iakttagelse nr 3: British Airways har platsnr 49 A, B, C, D, E, F, G, H, J, K – men inte I. Varför är det så?
(O)intressant iakttagelse nr 4: Det är väldigt bra att sova på bullrigt flygplan för då hör ingen att man snarkar.
Los Angeles, Los Angeles, Los Angeles. Oändligt.
Klockan 18:40 lokal tid landar jag äntligen på LAX. Där är det passkontroller, tullkontroller, visumkontroller – och där fastnar jag. Mitt I-20 formulär har inte en giltig underskrift. Man måste nämligen be om skolans tillåtelse för att få lämna landet, men hon som skrev under mitt papper råkade skriva fel år. Alltså hade jag två underskrifter för den 27 maj 2008, och ingen för 2009. Vakten kommer och hämtar mig. ”Did you commit a crime?” frågar han. ”No? Did you brake the law? No? Well then you have nothing to worry about.” Sedan får jag sitta på en bänk och vänta medan alla andra från mitt flygplan hämtar sitt bagage. Fast som tur är dröjer det inte länge innan jag blir framkallad till disken och kan få tillbaka mina papper.
Nu sitter jag på vandrarhemmet och väntar på frukost precis som jag gjorde för två år sedan. Jag har fått ca fem timmars halvdålig sömn i en sjaskig vandrarhemssäng och snart ska jag iväg till skolan. Men innan min första lektion måste jag hinna med lite bostadssökande och jobbsökande och e-mailande och ringande. Laters!
Hoppsan...
En av de värsta sakerna som kan hända när man är hundvakt är att hundarna springer bort. Det hände mig igår.
Efter att ha lyckats övertala Fabian att skjutsa mig ut i Ingenstans på självaste juldagen, och därmed slippa cykla fem kilometer i bäckmörka natten, anlände jag till hundarnas vackra hem. Det första jag upptäckte var att grinden var öppen. Jag var helt säker på att jag stängt den ordentligt på morgonen och kunde inte förstå varför den var öppen, eftersom ägarna är bortresta och hundarna inte kan öppna den från insidan. Jag gick i alla fall in, men när jag ropade efter dem hördes inga skall och jag kunde inte hitta dem någonstans. Jag blev alltså tvungen att ringa ägarna. Tydligen hade grannarna hittat hundarna på gatan tidigare på dagen. Det hela var mycket märkligt, men som tur var var hundarna hela och fina, och jag kunde hämta hem dem för natten.
Imorse när jag kom tillbaka var allt lugnt. Jag ska dit ikväll igen och förhoppningsvis har hundarna inte sprungit bort den här gången.
Galen kväll i Kalifornien
När jag kom hem tidigare idag stank lägenheten något fruktansvärt av rök. Jag skyllde då på grannarna eftersom de brukar tända rökelse så att det luktar ända in till oss. På väg tillbaka till skolan, däremot, förstod jag att det brann i bergen inte långt härifrån. De röda lågorna och röken som steg in mot stan liknade ett vulkanutbrott. På gatorna stod människor i klungor och pekade och diskuterade. Inte blev jag lugnare av att månen var kusligt full och stor.
Framme vid dansstudion hade vi ett litet krismöte. En koreografi som från början bestod av nio dansare hade nu bara fem kvar. Huvudrollen var nu min (yay!), och min gamla roll fick en tjej som råkade sitta utanför dansstudion (dansare hon också, såklart).
Efter ca tio minuters övning gick strömmen. Dansstudion blev helt kolsvart - jag kunde inte ens se min partner som stod två decimeter framför mig! Som tur var tändes några av lamporna ganska fort, och vi kunde fortsätta öva.
En halvtimme senare knackade det på dörren och en säkerhetsvakt beordrade oss att lämna skolan för evakuering. Ute på parkeringen kunde man se röken yra in. Det sved i ögonen.
Väl hemma sitter jag nu tryggt i mitt vardagsrum. Mitt sovrum stinker fortfarande rök. Faktum är att hela lägenheten stinker. Vi har åtminstone elektricitet just nu (peppar peppar), vilket inte är fallet i andra delar av stan.
Visst är det läskigt. Men jag har i alla fall huvudrollen!!
Framme vid dansstudion hade vi ett litet krismöte. En koreografi som från början bestod av nio dansare hade nu bara fem kvar. Huvudrollen var nu min (yay!), och min gamla roll fick en tjej som råkade sitta utanför dansstudion (dansare hon också, såklart).
Efter ca tio minuters övning gick strömmen. Dansstudion blev helt kolsvart - jag kunde inte ens se min partner som stod två decimeter framför mig! Som tur var tändes några av lamporna ganska fort, och vi kunde fortsätta öva.
En halvtimme senare knackade det på dörren och en säkerhetsvakt beordrade oss att lämna skolan för evakuering. Ute på parkeringen kunde man se röken yra in. Det sved i ögonen.
Väl hemma sitter jag nu tryggt i mitt vardagsrum. Mitt sovrum stinker fortfarande rök. Faktum är att hela lägenheten stinker. Vi har åtminstone elektricitet just nu (peppar peppar), vilket inte är fallet i andra delar av stan.
Visst är det läskigt. Men jag har i alla fall huvudrollen!!
Havet är farligt
När man surfar i havet bör man se upp för stenar, grunt vatten, höga vågor, andra surfare, kajakpaddlare, dykare, båtar, krabbor, delfiner, sjölejon, valar och hajar. Inte trodde jag att man dessutom kunde bli stucken i ögat av en geting! Nu vet jag, av egen erfarenhet, att man också ska akta sig för insekter. (För att inte tala om åksjuka.)
Surfare i Pacific Beach, San Diego
Jag lever farligt
I Lilla Mexiko, där jag bor, ligger ödlorna och lurar på trappen när man kommer hem från skolan och i grannhuset sitter grannarna och spanar in varje rörelse. På dansen halkas det på golvet så att knän och axlar är blå och en av mina fågeldanspartners fick sy stygn i pannan. I vanliga fall blir vi tillsagda att hålla handen för ansiktet innan vi faller. I havet ramlar jag av surfingbrädan och slår i foten i en sten, men som tur var var det foten och inte huvudet. Ute på nattklubben dansas det så vilt att folk biter varandra i huvudet.
Men förutom det är det bara att leva som vanligt och försöka att inte skära sig på almanackan eller snubbla på stenar som sticker upp ur trottoaren.
Men förutom det är det bara att leva som vanligt och försöka att inte skära sig på almanackan eller snubbla på stenar som sticker upp ur trottoaren.
Så är livet på college
Du vet att du lever ett collegeliv när du inte vågar gå upp i ditt rum för att rumskompisen har stängt in sig med sin pojkvän och du är fast på nedervåningen med en laptop i ditt knä. Du vet att du lever ett collegeliv när du alltid är trött men aldrig vill sova för att det finns för mycket annat att göra. Du vet att du lever ett collegeliv när du mailar in sista uppsatsen första dagen på springbreak.
Hur går det för mig i skolan egentligen, kan man undra? Jodå, jag pratar blandar ihop språken på balettlektionerna, spyr i havet på surfinglektionerna, snarkar på politiklektionerna (men skriver ändå 94procentiga prov), dansar på gräset på modern danslektionerna, hjälper amerikanska elever med deras uppsatser i engelska och gråter till filmer på kommunikationslektionerna.
College är underbart!
Jag går faktiskt inte ut varje helg
Då sitter jag här igen med blåmärken på benen som vittnar om en bilkrash utanför LA och ser fram emot min 14 timmar långa skoldag imorgon. Helgen var relativt lugn, bortsett från äventyret på Universal Studios i fredags, vilket behövdes efter en helgalen vecka full av dans, plugg, auditions (japp, jag kom med! => ännu mera dans) och frierier. Det är min housemate som nu äntligen ska gifta sig med pojkvännen, så nu går hon runt här i huset och strålar med blingbling på ena fingret. Hursomhelst, nu är det sovdags, för jag vill ju inte sitta och blunda på politiklektionen imorgon igen... äh det vet jag ju att jag kommer göra i alla fall..! Tjipp och hej, leverpastej (åh gott!)!
Det blir inga bilder från LA-resan
NannyAnna och jag bestämde oss för att åka till LA ett par dagar. I onsdags hoppade vi alltså på Greyhoundbussen och drog ner till Venice Beach, där vi också skulle bo. Det var här de första timmarna av våran resa spenderades - på strandpromenaden mellan Venice Beach och Santa Monica. Otroligt härligt! Framåt kvällen tog vi bussen till Rodeo Drive, gatan som är fullsmockad av affärer som Gucci, Prada och ni-kan-nog-lista-ut-resten. Coolt värre. Väl hemma på Veniche Beach Cotel socialiserade vi oss med trevliga australiensare och lustiga engelsmän i vandrarhemmets bar.
Dag nr 2 började med en bussresa till Malibu, där vi tyckte oss känna igen bland annat OC-piren. När vi fotat tillräckligt bestämde vi oss för att shoppa lite second hand och åkte då till Melrose Ave där det finns en massa coola grejer. Framåt skymningen åkte vi ner till Long Beach för att äta middag, en resa som stort bidrag med antalet timmar vi spenderat på tåg och buss den dagen.
Dag nr 3 började liksom dag 1 med en promenad längs stranden, den här gången söderut. Därpå åkte vi till Universal Studios, men gick aldrig in på själva nöjesparken utan gick bara runt på City Walk. Dock hann vi inte stanna länge innan australiensaren från baren ringde och frågade om vi ville hänga med på basketmatch. Det var bara att hoppa på metron igen. När vi kom till Staples Center var biljetterna uppe i ett pris på 140 dollar, men på något sätt lyckades vi få våra biljetter gratis. Hysteriska av glädje ställde vi oss i entrékön och upptäcker att framför oss står ett par svenska killar som vi känner genom skolan. Världen är liten ibland.
Resan avslutades sedan med att vi blev rånade på våra väskor (innehållande pass, plånböcker, kameror, kläder mm) på busshållplatsen i Venice Beach. Vi två blonda flickor gav rånarna allt vi hade och rusade gallskrikandes därifrån. Utan varken husnyckel eller telefon att ringa med anlände vi så småningom tillbaka till vår lilla stad och fick alltså bryta oss in i mitt hus. Härligt avslut!
Dag nr 2 började med en bussresa till Malibu, där vi tyckte oss känna igen bland annat OC-piren. När vi fotat tillräckligt bestämde vi oss för att shoppa lite second hand och åkte då till Melrose Ave där det finns en massa coola grejer. Framåt skymningen åkte vi ner till Long Beach för att äta middag, en resa som stort bidrag med antalet timmar vi spenderat på tåg och buss den dagen.
Dag nr 3 började liksom dag 1 med en promenad längs stranden, den här gången söderut. Därpå åkte vi till Universal Studios, men gick aldrig in på själva nöjesparken utan gick bara runt på City Walk. Dock hann vi inte stanna länge innan australiensaren från baren ringde och frågade om vi ville hänga med på basketmatch. Det var bara att hoppa på metron igen. När vi kom till Staples Center var biljetterna uppe i ett pris på 140 dollar, men på något sätt lyckades vi få våra biljetter gratis. Hysteriska av glädje ställde vi oss i entrékön och upptäcker att framför oss står ett par svenska killar som vi känner genom skolan. Världen är liten ibland.
Resan avslutades sedan med att vi blev rånade på våra väskor (innehållande pass, plånböcker, kameror, kläder mm) på busshållplatsen i Venice Beach. Vi två blonda flickor gav rånarna allt vi hade och rusade gallskrikandes därifrån. Utan varken husnyckel eller telefon att ringa med anlände vi så småningom tillbaka till vår lilla stad och fick alltså bryta oss in i mitt hus. Härligt avslut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

