Balettskon – det ultimata vapnet

Min samling tåspetsskor.

Häromdagen var jag inne på en sida för heminredning, där man kunde köpa använda balettskor för 350 kr paret. Visst, sprillans nya tåspetsskor kostar runt det dubbla, men vem betalar 350 spänn för att hänga ett par stinkande, trasiga, smutsiga skor på väggen?

Jag har ett mycket bättre förslag på vad man kan använda gamla tåspetsskor till. *Förbereder smörig reklamröst* Har du haft inbrott i din lägenhet? Sover du med ett basebollträ under sängen? Fear no more! Med en tåspetssko till hands kan du sova tryggt. Om du misstänker att någon är på väg in i ditt hus är det bara att ta fram skon och dänga den i huvudet på inkräktaren. Eller varför inte knyta ihop sidenbanden för att tillverka den ultimata ninja-slungan? Du kan också stoppa skon under din fiendes näsa. Jag lovar att ingen kommer våga gå nära dig igen!

Allvarligt talat, om alla ballerinor fick 350 kr för varje par tåspetsskor de använde, skulle de vara miljonärer.

Undersidan på en av mina skor.

PS. Jag var helt seriös med att tåspetsskor gör rätt ont att få i huvudet. De är nämligen inte bara tygskor, utan de har en hård förstärkning i tån. Om du nån gång suttit nära scenen på en balettföreställning så vet du hur det klonkar om ballerinornas fötter. (Hör själv här!) Och om du är nyfiken på hur man tillverkar en tåspetssko, kan du se det här.

Pineapple Dance Studios

Den rosa skylten visar ingången till Pineapple Dance Studios.

Vad saknar ni mest från Sverige när ni är ute och reser? Vad saknar ni mest från utlandet när ni kommer tillbaka till Sverige? För mig är svaret enkelt. Dansen är det jag saknar allra mest både från USA och från London.

Har ni sett TV-serien Pineapple Dance Studios som går på kanal 5? Det var nämligen just där, på Pineapple Dance Studios, som jag spenderade hela våren då jag bodde i London. Efter att ha sett ett avsnitt av serien kan jag säga att de som jobbar på Pineapple är precis lika galna i verkligheten som de ser ut att vara på TV! (Kanske det enda inom reality TV som faktiskt är real?) Jag kände igen flera personer i programmet, både dansare och personal. Främst är kanske koreografen Mark Battershall, vars danslektioner var riktigt roliga och fartfyllda, men som jag ibland hade lite problem med (läs mer här).

Vad man än tycker om själva TV-programmet finns det inget som går upp mot att vara där på riktigt. Varje dag kommer det hundratals människor till studion, och många av dessa människor är helt vanliga personer som går i skolan eller har åtta-till-fem-jobb och som bara råkar ha ett stort intresse för dans. Ett TV-program kan inte visa hur det känns att sitta utanför en dansstudio och lyssna till Chicago-teamets repetitioner eller höra tonerna från Lejonkungen medan man värmer upp. I och för sig har jag bara sett ett enda avsnitt, men jag undrar om de någonsin kommer att visa en av Lindas jazzlektioner eller Ians balettlektioner (mina personliga favoriter på Pineapple).

I vilket fall som helst, Pineapple är en riktigt häftig dansstudio och efter att ha sett kamerorna på plats nästan varje dag under våren var det kul att se resultatet. Jag vill tillbaka!

Den var bra. Jag tappade aptiten. (Om biobesök, popcorn och eftertexter)

Biosalongen/konsertsalen i USA där jag såg New Moon och där jag även uppträdde i Nötknäpparen för några år sedan. Det ser ut att vara utomhus - taket är till och med byggt som en stjärnhimmel - men det är inomhus.

Igår var jag på bio, och jag kunde inte låta bli att tänka på en sak: Varför äter folk i biosalongen?

Det är inte det att jag stör mig på att det prasslar eller att det luktar popcorn i hela salongen - det hör ju till när man är på bio. Nej, det jag inte förstår är hur man kan vara sugen på någonting alls när man sitter och kollar på en bra och spännande film. Medan grannen smaskar på sina popcorn sitter jag liksom och tuggar på mitt hår för att inte skrika rakt ut. Och då behöver det inte ens vara en läskig film, utan det räcker med att jag är lagom insatt i handlingen. När jag sett en riktigt bra film behöver jag bara gå hem och lyssna på musiken för att hela min kropp ska vara på "fight or flight"-inställning. Jag bokstavligen lever på känslan från filmen och ingen mat i världen kan jämföras med den.

När jag ändå är inne på det här med biosalonger vill jag också ta upp en annan punkt, nämligen det folk gör efter att filmen är slut. Jag är en sån som alltid vill stanna kvar i salongen när eftertexterna kommer. Ibland kommer det ett litet klipp efteråt (som i Pirates of the Caribbean), men oftast är det bara trevligt att sitta kvar och lyssna på musiken för att bevara känslan av filmen. Men vad gör alla andra? De springer ut ur salongen! Och sen kommer biografpersonalen och börjar städa bort allt godispapper och alla popcorn som de andra skräpat ned med och då är det inte alls lika trevligt att sitta kvar längre. Ändå stannar jag tills de två sista filmnördarna reser på sig. Då tar även jag mitt pick och pack och släpar mig ut ur salongen så långsamt jag bara kan innan kvällsluften och verkligheten utanför hinner ta mig bort från min filmvärld.

Så nej, det blev inga popcorn när jag såg Eclipse igår. Jag har fortfarande inte riktigt fått tillbaka aptiten, och det säger allt. Inga stjärnor eller brödrostar kan ersätta det betyget.

Center Stage

Jag måste bara tipsa om det här klippet för er som inte redan sett det. Det är från filmen Center Stage och måste vara den bästa dansscenen som finns. Kolla in:

Det blir inget lattjo Laban i höst

Hittills i mitt liv har jag blivit rejected (hur säger man det på svenska? Nobbad, dissad, nekad?) av Kungliga svenska balettskolan, Cornell University, Disneyland Paris, en mängd olika jobb och nu även Laban Contemporary Dance. Men den här gången känns det inte så tungt. Visst är dansen min passion i livet, men jag hade inte kunnat välja bort Berkeley, UCLA och min dröm om USA för att gå på dansskola i London. I USA kommer jag inte att ställas inför det valet, för där kan jag plugga och dansa samtidigt. Även om jag hade kommit in på Laban så hade jag valt Berkeley. Jag är en dansare, men jag är också en akademiker och en författare och... resten återstå att se.

Audition för Disneyland Paris

När man gör audition är man endast ett nummer på en svart dansdräkt.

I morse klockan 09:15 anlände jag till Pineapple Dance Studios för min audition för look-a-like/paraddansare på Disneyland Paris. Jag hade tur som kom tidigt, för bara de första 500 sökande blev insläppta. Resten fick stå kvar i kön utanför.

Först fick man fylla i ett formulär med namn, adress, längd, vikt, ögonfärg m.m. Sedan ställde man sig i ytterligare en kö för att få sin längd mätt. Vi samlades sedan i Pineapples största dansstudio, som inte kändes så stor när vi var tvungna att sitta med väskorna i knät för att få plats. Det var tänkt att vi skulle ha fått ett 20 minuter långt introduktionstal, men eftersom vi var så många hoppade de över den delen. Istället blev vi indelade i två grupper för att utföra första delprovet, som är animation. Animation-sektionen går ut på att man ska spela flera olika Disneykaraktärer i följd och se så "animerad" ut som möjligt genom att använda olika ansiktsuttryck, stora rörelser, och vara originell (hur man nu är det bland 500 andra sökande). Vad jag hört är animation-sektionen likadan för alla auditions och såg ut såhär: gå fram som en cowboy i 8 takter, gå runt i en cirkel som pirat i 8 takter, stanna på plats och var en av de sju dvärgarna i 8 takter, gå åt vänster i 4 takter och gör en pose som en skurk, upprepa åt höger, nig som en prinsessa/buga som en prins i 8 takter, vinka och gå av "scenen" i 8 takter. Sammanlagt var koreografin ca 20 sekunder lång och utfördes till käck musik à la Disneylandparad.

Efter att vi lärt oss hela koreografin var det dags att visa upp den för panelen. Vi blev inkallade i grupper om 10 deltagare. När en grupp var klar ropade panelen upp vilka av de 10 deltagarna som gått vidare. Jag kände mig ganska nervös innan, men det kändes rätt bra när jag väl gjorde det. Dock verkade panelen inte lika imponerad, och jag blev lite förvånad när de inte ropade upp mitt nummer. Jag fick alltså gå därifrån efter att ha visat upp mig i 20 sekunder och utan att ha genomfört delprov nummer två, dansprovet. Jag kände mig lite besviken men höll ändå huvudet högt när jag gick därifrån.

Sedan satte jag mig i rännstenen och tittade på gatuunderhållare i Covent Garden och tänkte på att jag kommit in på UCLA.

All that jazz

Elva studior. Fyra våningar. Hundratals dansare.

Musiken dunkar ända ner i omklädningsrummet. Ut och in springer ballerinor i perfekta knutar, Hip Hoppare i för stora tröjor och lättklädda jazzdansare. Det luktar svett, parfym och hårsprej. I studion bredvid pågår en audition för Flashdance. Man kan höra de nervösa sångarna som står utanför och sjunger upp. Hårdsminkade modeller irrar runt i höga klackar och med snygga resväskor rullandes bakom sig.

Tre tjejer står framför spegeln. Den ena har sin ipod i öronen och markerar några danssteg på golvet. Den andra putar med läpparna och fyller på sitt knallröda läppstift. Den tredje babblar högljutt till de andra två och tittar nervöst omkring sig. Hon ger mig en nedlåtande blick, som gör det väldigt tydligt att det här är ingen lek - det är en tävling. Bara en kan få rollen.

Men jag är inte här för att göra audition. Jag är här för att dansa.

Jag går upp till dansstudio nummer ett och intar min plats bland de andra dansarna. Mark Battershall, som ska leda lektionen, kommer in i salen och redan innan vi hinner börja första övningen står en folksamling utanför salen med kameror i högsta beredskap. Mark är kändis här och alla vill ha en bild.

Den första halvan av lektionen går alldeles utmärkt. Vi gör pliéer och tendur och övar styrka och vighet. Trots att jag inte är lika vig som de flesta andra tjejerna håller jag modet uppe. Jag har en bakgrund i balett som har gett mig bra grundteknik, vilket inte många andra i rummet verkar ha.

Men då vi börjar göra sassy gångsteg och stora hopp över diagonalen utan att ha värmt upp fötterna märker jag skillnaden mellan mig och de andra. Allt jag ser är stylade frisyrer, färgstarka streetskor och glittrande toppar. Plötsligt blir jag väldigt medveten om mina slitna gamla byxor och mitt osminkade ansikte.

Mark ber oss att sprida ut oss över golvet och börjar instruera dagens koreografi. "One - KAH, two - KAH, three - KAH KAH!" ropar han och gör några snabba rörelser som jag inte alls hänger med i. Det här handlar om att ha stil och vara sassy. Det spelar ingen roll om man har femton år av balettlektioner i bagaget.

Minuterna passerar förbi och Mark lägger på fler och fler rörelser. Med musikens hjälp lär jag mig att hänga med lite bättre, men jag önskar fortfarande att jag kunde få sträcka ut i ett vackert hopp eller åtminstone lyfta benet i en graciös arabesque.

Jag råkar riva upp huden på stortån på det hårda trägolvet och det blir droppen. För första gången i mitt liv lämnar jag en danslektion en kvart innan den är över.

Jag går upp till cafeterian, besviken över att jag inte fick dansa som jag ville, men glad att jag slapp genomlida ytterligare en kvarts förvirring. Jag sätter mig vid ett av borden. I studion bredvid övar artisterna från Chicago. Jag lyssnar och njuter och all that jazz.

Så småningom fylls cafeterian av unga killar. En av dem ber att få låna min penna. Jag frågar honom vad han ska göra audition för. Flashdance. Jag ser mig om i rummet och tycker mig känna igen ett par ansikten. Kanske har jag sett dem i en musikal någon gång. Kanske har de tagit Mark Battershalls jazzlektion.

Detta är en vanlig dag på Pineapple Dance Studios i London. Folk kommer och går, stylade eller inte. Man dansar, svettas, observerar, umgås och...

All.

That.

Jazz.

...och en dansare klagar inte trots att fötterna ser ut såhär:

Blåmärken efter fredagens danslektion (contemporary med Debbie Shine).

Boot camp i dansstudion

Pineapple Dance Studios måste vara Londons häftigaste dansstudio. Den ligger jättecentralt och har hela elva studior på fyra våningar. Med andra ord är det full rulle hela dagen och fullt av dansare i alla olika nivåer, från nybörjare till professionella. Just nu finns även ett filmteam på plats, som spelar in en TV-serie om dansare och lärare på Pineapple.

Idag fick jag mitt livs värsta (bästa?) workout i en tre timmar lång jazzlektion. Första timmen var som boot camp. En tjock gubbe med shorts och gympaskor kom in i salen och beordrade alla att lägga sig på golvet hit, lyfta benen dit och räkna våra sparkar, sit-ups och armhävningar så högt att hela London kunde höra. Svetten droppade och bildade pölar på golvet och när jag nästan höll på att ge upp skrek tjejen bredvid mig: "Keep going! He will make us do it all over again!" Så det var bara att trotsa den brännande känslan i musklerna och fortsätta. Efter en dryg timme började övningarna på diagonalen och där lärde jag mig att "one, kick, two, kick, three, kick" betydde att man skulle slänga foten i huvudhöjd, och om man inte gjorde det fick man göra om övningen. När vi väl började öva på den längre koreografin den sista timmen var musklerna så genomarbetade att dansa var det enda de kunde göra. Tjocka gubben instruerade till sliskig musik och jag undrade var sjutton han fått sina "bit i fingret" och "shake your booty" moves från. Hursomhelst fick han dansarna att se väldigt "sassy" ut även om han själv mest såg ut som en soffpotatis i gympaskor.

Don't worry, these are Swedish cookies

Det är bara här i Kalifornien som man på en och samma dag kan vara i skolan från halv åtta på morgonen till fem på eftermiddagen, ta bussen till affären för att handla inför kakförsäljning, träffa på en kompis sedan två år, få skjuts hem med en trollkarl OCH misslyckas totalt med kakbak fast man egentligen är mästerkocken nummer ett. Ja, sådant händer bara här.

Okej då, jag kan berätta hela historien. Såhär var det: För att samla in pengar till danskonserten hade jag bestämt att hålla i en bake sale på skolan. Till det behövdes alltså kakor. Och eftersom jag älskar att baka tänkte jag göra det hela i mitt eget kök. Men eftersom jag varit som en björn i ide i en hel vecka och inte gått till affären på ett tag hade jag inga ingredienser hemma. Så när sista lektionen var över rusade jag genast iväg till bussen. Väl framme i affären träffade jag på en kompis från Sverige som jag bodde tillsammans med på vandrarhemmet när jag kom hit första gången för två år sedan. "Är du kvar här än?" utbrast vi båda två på en gång. Det visade sig att vi till och med bor i närheten av varandra. Eftersom jag har lärt mig att här behöver man inte känna sig dum när man tigger skjuts och eftersom jag inte hade någon större lust att gå hem med alla mina varor och skolböcker och dessutom ett stort plakat till kakförsäljningen, så frågade jag om jag kunde få åka med honom hem. Det kunde jag, om jag hade tid att vänta 20 minuter på att han skulle bli klar med sina ärenden. Hellre vänta än att kånka varor, tänkte jag och kände mig som världens lataste ballerina.

Under tiden som jag väntade blev jag presenterad för kvällens chaufför, trollkarlen Trenton. Han var från östkusten och jobbar numer som professionell illusionist i LA samtidigt som han pluggar. Det tog inte en lång stund innan jag fick honom att visa ett trick. Han drog upp en kortlek ur fickan och visade mig det galnaste korttricket jag någonsin varit med om! Jag kan inte ens förklara vad han gjorde, för jag har inte en aning. Jag var helt förstummad. "Jag kan dansa på tårna," sa jag och kände mig inte ett dugg cool.

Det tog längre tid än väntat men till slut kom jag i alla fall hem. Dags att sätta igång med bakningen. Mitt första projekt var att göra choklad-cupcakes. Dock råkade jag göra dem lite väl kladdiga inuti, så de sjönk ihop och såg inte alls snygga ut (även om de var goda). Projekt nummer två var amerikanska oatmeal raisin cookies. Tyvärr visade det sig att oatmeal raisin cookies inte alls är lika lätta att göra som de ser ut, och det hela slutade som en enda stor pannkakssmet i ugnen. Som om inte det var nog råkade jag droppa ner lite kakdeg på ugnsbotten som brände fast och gjorde så att hela lägenheten osade. Blond tjej från Sverige bakar amerikanska kakor. Hej kom och hjälp mig. Men jag kunde ju inte erkänna mitt misslyckade bakförsök för min lägenhetskamrat. "Don't worry, it's supposed to smell like this. These are Swedish cookies," sa jag och skrapade resterna från plåten ner i papperskorgen.

Ungefär såhär skulle mina kakor ha sett ut, men det gjorde de dessvärre inte. 

Jag hade nu en halv sats mediokra chokladmuffins, inga kakor, och inga ägg att baka nya av. Vilken bake sale det skulle bli imorgon! Jag var tvungen att hitta på en lösning. Som tur var verkade min huskamrat genomskåda mig och frågade om jag ville ha några bananer. Perfekt! Jag kunde göra vegankakor med bananer istället för ägg. Och det gjorde jag. Klockan 21.48 hade jag äntligen mina kakor och kunde lugnt sätta mig och dekorera mitt plakat. Fast det var då jag upptäckte jag att jag varken hade tejp eller lim så det gick inte så bra det heller. Dessutom råkade jag ha sönder pappret. Fråga mig inte hur jag lyckades med det.

Till slut blev det i alla fall en lyckad bake sale. Vi tjänade hela 160 dollar och hade riktigt roligt på kuppen! Nu sitter jag stolt på mitt rum och planerar nästa veckas bake sale. Vad ska jag baka? Swedish pancakes kanske? Det är jag i alla fall bra på. Beviset ligger i papperskorgen.

Längtan

På fredag är min stora dag. Då ska jag, som the Spirit of Innocence, dansa runt bland träd och palmer och blommor och bli filmad under tiden. Det är nämligen det som är höstens stora dansprojekt. Filmen ska sedan visas under vårens danskonsert (då jag inte längre är kvar i Kalifornien...).

Och vad gör jag just nu? Jo jag sitter hemma i sängen och är sjuk och det är ett mirakel att jag samlat tillräckligt mycket energi för att skriva detta. Dock tror jag att jag håller på att bli bättre för jag kan inte låta bli att tänka på mat (som det är ont om här i mitt hus för tillfället). Jag vill vara i ett varmt kök i det skandinaviska höstmörkret och känna doften av nybakt äppelpaj. Och jag vill dricka varm nyponsoppa (vilket jag nästan aldrig gjort i hela mitt liv) och äta hemstekta pannkakor och hembakat grovt bröd med prästost. Och jag vill baka bullar och semlor och lussekatter och koka potatis och rulla köttbullar. Och jag vill ha pepparkakor med ett glas mjölk, och äppelmos och min egna hemkokta sylt och ostkaka och hemkokt saft och köttfärslimpa och...

Nä, jag tror aldrig jag längtat efter svenskt mat såhär mycket. Tack och lov finns det i alla fall WASA knäckebröd även i USA.

The Spirit of Innocence

Hur sjutton hittar man på ett solo till en karaktär som heter The Spirit of Innocence? Hur dansar man "oskyldigt"?

Jag har en känsla av att höstens danskonsert kommer att bli lite av en sort för sig...

Utah, Springbreak och annat

Snö på bergen i Utah.

Jag inser att jag inte skrivit på nästan exakt en månad. Inte för att det inte funnits något att skriva om - för det finns det - utan snarare för att jag är lat. Jag ska nu försöka vara olat och göra en sammanfattning av den senaste tiden.

För en och en halv vecka sedan bar det äntligen av till Utah, där jag och sju andra dansare från skolan deltog i en dansfestival. I tre hela dagar tog vi lektioner med lärare från olika delar av landet. Det fanns mängder att välja mellan: balett, modern, partnering, jazz, pilates, yoga, afrikansk dans, Hawaiiansk dans osv. Jag tog dessutom en masterclass med Cleo Parker Robinsons dansensemble (riktigt duktiga dansare), Ririe Woodbury (bästa lektionen jag tagit i hela mitt liv!) och mannen bakom Laker Girls många kända koreografier (dock för mkt cheerleading för min smak). En del lektioner var så bra att jag ville gråta av glädje efteråt - låter konstigt men det var som att vara i dansparadiset.

Planet som tog oss till Salt Lake City.

Jag deltog även i en audition för en sommarintensivkurs, som bestod av ett par kombinationer över golvet och sedan ett solo på 1,5 minut, vilket betydde att jag fick gå fram till musikerna och säga "spela vad som helst" och sedan improvisera inför domarna och de andra dansarna i publiken. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde, men efteråt sa mina kompisar att de aldrig sett mig dansa som jag dansade där. Häromdagen fick jag veta att jag blivit accepterad till kursen, men tyvärr kostar det en hel del så jag tror inte jag ska gå.

Förutom lektioner och auditions gick vi på konserter varje kväll, först the Cleo Company och sedan de andra festivaldeltagarna, som blev bedömda av domare. Varje konsert var ca 4 timmar lång. Sista kvällen uppträdde vi själva i den informella konserten, men tyvärr gick det inget vidare. Själv var jag dock så nöjd med hela resan att jag inte brydde mig om att det inte gick bra. Våra dagar i Utah var helt underbara!

En dansstudio i Utah.

Tillbaka i Kalifornien flyter allt på ganska bra. Det har blivit många sena nätter med uppsatsskrivning och uppsatsrättning (fast nu är det slut med det eftersom skolans budgetnedskärningar har gjort att skolan inte kan ha lika många anställda längre). Det har visat att det lönar sig att ligga i, då min engelsklärare tyckte om min senaste uppsats så mycket att hon ska dela ut en kopia till hela klassen. Jag som trodde jag hade C i den lektionen. Med tanke på att det är en honors kurs (alltså extra svår) och att de flesta i klassen har engelska som förstaspråk, så tillåter jag mig själv att vara ganska stolt. Men jag har två nya engelskuppsatser till nästa vecka, så vi får väl se hur stolt jag är när jag sitter uppe klockan tre på natten då...

På tal om sena nätter har jag nu Springbreak. Jag vet inte när jag sov så här mycket sist. För en gångs skull har jag tid att göra ingenting, och då passar jag på att städa huset, ligga vid poolen och sola, handla frukt och grönsaker på marknaden, gå ut och springa, men också att lata mig. Jag hjälper även till i en bekants hobbyäffär, där jag inte bara står i kassan utan även organiserar om hela stället. Vem visste att så många människor är intresserade av modellflygplan, minimotorer och tåg?

Dansen går bra även här i CaliCali. Min jazzlärare och koreograf bad mig och J. att ta foton till ett "flygblad" (har alltid tyckt att den svenska översättningen av "flyer" låter ganska töntig), så idag träffades vi alla på gräset utanför skolan och jag och J. fick leka med olika dans poser vid träd, husväggar och trappor. Det var riktigt skoj. Hoppas bilderna blir bra!

Vad gäller fransmän, amerikaner och läget i vår lägenhet, kan jag säga att allt flyter på ganska bra. Däremot har vi haft åtskilliga problem med diskhor, tvättmaskiner och annat som har med vattenrör att göra. Våra vänner i lägenheten under visade oss en spricka i taket precis under vår tvättmaskin, där vatten droppar ner på deras golv titt som tätt. Vår hyresvärd fick komma och laga och som tur är har tvättmaskinen inte ramlat ner genom golvet (än). Det nya problemet är i stället torktumlaren, som just när jag slängde in mina dyvåta lakan och täcke häromkvällen bestämde sig för att sluta fungera. Det blev till att leta fram husets alla filtar och ringa hyresvärden igen.

För övrig är livet ganska underbart. Jag har ytterligare fem dagar kvar att njuta av mitt lov och förhoppningsvis håller sig det fina kaliforniska sommarvädret så jag kan gå till stranden. Lyxigt värre:)

Claude Debussy

Detta är musiken till den balett vi kommer dansa i vårens danskonsert. Koreografin är inspirerad av skulptören Camille Claudel. Enjoy!

Sister Sadie

Nu ska jag berätta en hemlighet. Min koreograf har bestämt sig för att göra två olika danser istället för en, vilket betyder att sålänge jag inte blir satt som reserv för nåt (peppar peppar!) så kommer jag vara med i fyra olika danser i konserten. Två av dem är moderna, en är balett, och den som jag har mitt solo i är jazz. Det ska bli en humoristisk dans där det gäller att man spelar med i sin roll. När jag övade på mitt solo igår verkade det som om att jag har någon slags huvudroll (som Sister Sadie), men som sagt kan allt hända och jag vågar inte hoppas på alltför mycket än. Nedan är musiken som min koreograf tänkt använda (mkt speciell och helt olik förra terminens stil), men jag vill dock påpeka att hon inte bara är känd för att ändra sina koreografier, utan också sin musik. Lyssna och bli glad!

Audition!

Igår var det audition för vårens danskonsert. Så många som 68 personer var där! Vi visade upp kombinationer i balett, modern och hiphop, och det kändes som om det gick ganska så bra, även om jag inte vågade hoppas på för mycket. Men så idag fick jag veta att jag kommit med i tre av de sex koreografierna (man får inte vara med i fler än tre). Alla tre är av lärare på skolan, vilket känns bra eftersom de vet vad de sysslar med. Två är samma koreografer som förra året (varav den ena koreograferade dansen som jag till slut fick huvudrollen i!) och den tredje är vår enda manliga koreograf. Repen börjar på fredag och det ska bli sååå spännande!!

Superstars of Dance

Något som ibland är svårt att inse är att här i Kalifornien är Hollywood inte bara något man ser på TV och läser om i Aftonbladet - det är verkligheten. Igår åkte jag med några danskompisar till Studio City i LA för att vara med på inspelningen av Superstars of Dance, en ny dansshow lik So You Think You Can Dance (och som skapats av samme Nigel Lythgoe). Vi såg dansproffs från världens alla hörn: Kina, Australien, Ryssland, Argentina, Irland, Sydafrika, Indien och USA. Inspelningen varade i över fem timmar och vi hoppade och dansade i våra säten nästan hela tiden. Programmet sänds i USA om två veckor och det ska bli spännande att se om vi kom med på bild!:P Det roligaste var i alla fall att se så många duktiga dansare.

Post-show...

Konserten är över och helt plötsligt har jag en massa tid som jag inte vet vad jag ska göra av. Det gick i alla fall jättebra och vi blev till och med recenserade i två tidningar (dom älskade dansen som jag hade huvudrollen i!). 

Det regnar idag och på vägen hem från skolan trampade jag rätt ner i en jättepöl (så går det när USA inte lyser upp gatorna ordentligt). Nu sitter jag med blöta fötter och tuggar råa mandlar och försöker tänka ut vad jag ska göra med all min tid... Det är väl lika bra att börja samla pengar inför vårens dansturné. Vi åtta som blev utvalda måste samla ihop minst 450 dollar vardera...

Ett dopp i jacuzzin vore dock inte fel! 

Showtime!

Det är fortfarande mörkt ute och det enda som hörs är vågornas brus. Klockan är bara 6 på morgonen, men av någon konstig anledning är jag vaken (eller kanske är det den underliga lukten som smugit sig in genom fönstret - ännu en brand?). Idag är en spännande dag. Idag gäller det.

Igår var vi för första gången inne i teatern. Det är helt underbart vackert! Stjärnor som Mikhail Baryshnikov har dansat på denna scen.

Vi har bara en enda show, en enda chans att göra allt bra. Gårdagens rep gick bra. Vår dans (den som jag har huvudrollen i) fick vår koreograf att gråta av glädje. Dock hade vi lite kostymproblem eftersom jag kvällen innan fick J's foundation (ja, killarna måste ha smink också) på min vita klänning då han lyfte mig i vår dans. Självklart gick det inte bort, utan jag fick en ny klänning som inte är riktigt lika fin... J får i alla fall inte ha smink längre haha.

HOPPAS HOPPAS det går minst lika bra ikväll!!!

Yes yes yes

Repet ikväll gick uppenbarligen bra, för våran "regissör" gav mig personligen beröm inför hela gruppen! Yay! Jag vet inte om det var sminket eller framträdandet, men vår dans gick verkligen hem ikväll. Äntligen! Men... vi har fortfarande två dagars övning kvar innan showtime!