Receptet på en bra bok (+ en minianalys av <i>Var är Alaska?</i>)

I ett tidigare inlägg skrev jag att en bra bok får mig att överväga att skippa träningspasset för att läsa ut den eller hålla för nästa sida med handen för att inte tjuvläsa. Och det är sant när det gäller böcker som Hungerspelen, Harry Potter eller Imorgon, när kriget kom. Till och med Stephenie Meyer fick mig att glömma tiden när jag satt i en park i London och läste Eclipse förra året.

Men det finns också böcker som inte behöver alla spänningsmoment och invecklade handlingar för att vara bra. John Greens Var är Alaska? fångade mitt intresse redan i första stycket trots att ingenting egentligen hänt och trots att det enda jag hört om boken innan jag började läsa var detta:

Så vad var det som fick mig att älska Var är Alaska? redan från början? Jo, språket. John Green låter huvudpersonen kommentera vad som händer utan att det blir tjatigt. En stor turn off (avtändare? släckare?), i mitt tycke, är nämligen när författare som skriver för ungdomar försöker låta som ungdomar. De använder talspråk och lägger in ord som typ, liksom och Herregud i texten för att få det att låta som att det faktiskt är den unga tjejen eller killen i boken som berättar. Det är detta John Green inte gör. Hans karaktärer känns verkliga, men inte så verkliga att de säger typ och alltså stup i kvarten. Ja, ja, smaken är som baken, men författarna ska väl få ungdomarna att utveckla sitt eget språk, inte tvärtom?

En annan avtändare är författare som inte vet skillnaden mellan kärlek och sex (det är därför Samantha är min favoritkaraktär i Sex and the City-gänget - hon är den enda som kan skilja på det och vet vad hon är ute efter). Jag funderade ett tag på om ens John Green vet skillnaden, tills detta dök upp på sidan 100:

"Vet du vem du älskar, Bullen? Du älskar flickan som får dig att skratta och visar dig porr och dricker vin med dig. Du älskar inte den galna och deppiga bitchen."

Den repliken är en av många som visar att boken har ett djup.

Det slår mig att flera av mina favoritförfattare är män. John Marsden, Robert Cormier ... och nu John Green (vars bok jag visserligen inte läst klart än). När jag läser deras böcker känner jag mig hemma och - feminister kommer hata mig för detta - jag kan inte låta bli att önska och hoppas att jag skriver som dem. Rakt på sak, men gärna med en smula ironi. Inget trams, inga långa analyser. Var finns alla kvinnor som kan skriva så?

Nu kommer jag genast att tänka på Melissa Bank och hennes roman Flickornas handbok i jakt och fiske - som jag älskar - men hon skriver för vuxna och inte för ungdomar. Okej, Maria Gripe och Heddi Böckman skriver för ungdomar och dem läser jag med nöje även idag. Och det finns säkert hundra kvinnliga författare till som skriver lika bra och hundra manliga författare som inte skriver lika bra, så jag tar tillbaka vad jag sa förut. Det handlar inte om manligt eller kvinnligt, utan om bra språk och lite vett i skallen på den som skriver.

Där har ni det: receptet på en bra bok. Åk nu iväg till biblioteket och låna lite Cormier, Marsden eller Green! (Eller gör som jag och ryck sju böcker i förbifarten bara för att de har vackra omslag.) Vi ses!