Konsten att stänga ute omvärlden

Jag vet. Jag har inte bloggat på hela veckan. Och jag har inte skrivit så mycket på romanen heller. Jag skyller på detta:

Det är någon som bor på mitt golv.

Hon heter Anna. Vi har känt varandra sedan vi satt bredvid varandra på fruktstunden på sexårs/lekis/kalla-det-vad-du-vill. Det var 17 år sedan, har vi räknat ut (för att 1 + 1 = 3 och 22 - 6 = 17).

I alla fall, Anna har flyttat till mina trakter och jag är jätteglad för vi har inte bott i samma stad på flera år. Anna har nämligen också varit utomlands efter gymnasiet. Fast hon är lite coolare än jag. Medan jag satt i skolbänken i USA har hon vandrat i regnskogen i Sydamerika, bakat bröd i Berlin, klappat kor i Indien och serverat öl i London. Och nu bor hon på mitt golv och nu är det hon som ska plugga medan jag gör något annat.

Fast så mycket annat har det som sagt inte blivit den här veckan. För att jag ska kunna skriva måste jag avskärma mig helt från omvärlden. Antingen sitter jag inomhus och skriver, eller så är jag ute och går långpromenader eller tränar. Orden "socialt liv" finns inte. Allt som finns är jag och karaktärerna i min bok. Fast just nu är det jag och Anna och karaktärerna i min bok. Med betoning på Anna.

Jag tror jag kommer bli galen när jag blir stor. Fast det måste man nog vara om man ska bli författare.