Det är okej att gråta på en buss om man kommit in på Berkeley

Det är konstigt vad lång tid det kan ta ibland innan slanten trillar ner. Igår kväll tittade jag på film med min flatmate Ingrid, och som vanligt när man ser en film man gillar så levde jag liksom kvar i den världen även när filmen var slut. Och när jag slog på datorn vid midnatt och upptäckte att jag kommit in på Berkeley var jag fortfarande inne i min drömvärld. Jag hade varit helt inställd på att inte bli antagen, så varför stod det då "Congratulations" med utropstecken? När jag vaknade imorse hade jag fortfarande inte förstått. Kom jag in på Berkeley? Va?

Men sen, när jag satte mig på bussen vid lunchtid för att ta mig in till centrala London, kom glädjetårarna. "When you're going to San Francisco", sjöng det ur min ipod och där satt jag med tårar i ögonen på en röd buss i London. För kanske kommer jag i höst vara på väg mot Berkeley och San Francisco-trakterna med flowers in my hair.

Flowers i London