Jag lever farligt

I Lilla Mexiko, där jag bor, ligger ödlorna och lurar på trappen när man kommer hem från skolan och i grannhuset sitter grannarna och spanar in varje rörelse. På dansen halkas det på golvet så att knän och axlar är blå och en av mina fågeldanspartners fick sy stygn i pannan. I vanliga fall blir vi tillsagda att hålla handen för ansiktet innan vi faller. I havet ramlar jag av surfingbrädan och slår i foten i en sten, men som tur var var det foten och inte huvudet. Ute på nattklubben dansas det så vilt att folk biter varandra i huvudet.

Men förutom det är det bara att leva som vanligt och försöka att inte skära sig på almanackan eller snubbla på stenar som sticker upp ur trottoaren.

Fågeldans under Kaliforniens sol

Hettan är 27 grader varm men icke sa nicke fick jag steka på stranden idag, för fast i dansstudion var jag. Hela helgen ägnas åt att träna tillsammans med en koreograf från CalArts, en av Kaliforniens bästa dansskolor. Vi är nio stycken som har blivit tilldelade varsin plats i gästkoreografens stycke och det är sanslöst roligt. Aldrig hade jag anat att en dans inspirerad av fåglar kunde bli så bra! Trots att fötterna värker och att jag har blåmärken överallt och är totalt utmattad, kan jag inte låta bli att se fram emot morgondagens träning.

En annan bra fågeldans:

Så går det när man haft springbreak

Hoppsan, tänkte jag imorse då jag vaknade klockan halv tio av att väckarklockan inte ringde. Hoppsan, tänkte jag igen då jag upptäckte att jag somnat på soffan eftersom rumskompisen tagit över vårt rum kvällen innan. Dock är soffan inte mindre bekväm än min trähög till säng, så jag hade sovit bra i alla fall. Den dåliga nyheten var att jag redan hade missat min första lektion och det fanns inte en chans att jag skulle hinna till nästa heller, men å andra sidan skulle vi ändå bara ha repetition (=frågelek) inför veckans prov och det kan jag klara av bättre på egen hand. Danslektionen missade jag i alla fall inte, och faktum är att det var skönt att för en gångs skull ha energi hela lektionen igenom. Nu sitter jag här hemma igen med psykologiboken uppslagen i knät och jag tackar min natt på soffan för att jag inte somnar mitt i läsningen. Snart måste jag tillbaka till skolan för mitt fem timmar långa danspass (salsa/rumba/chacha + balett) och jag är pigg och glad och redo för dans!

Förlåt allihopa, men jag vill inte tillbaka

Jag tror jag har tappat skrivförmågan. Nej det beror inte på mitt bokstavsfattiga tangentbord, utan varje gång jag försöker hitta de svenska orden tar det tvärt stopp. Bara tanken på Sverige gör mig deprimerad. 8 veckor. Snart är jag där igen. Inget ont mot alla vikingar, men jag har panik. Jag fasar inför den dagen då det är min tur att säga hejdå på LA:s flygplats. Hur ska jag kunna klara mig utan mitt CaliCali, mina härliga danslektioner och dansarkompisar, de svajande palmerna och sanden och solen och havet och gubben med hund-katt-råtta-pyramiden och lill-Mexiko och allt annat som finns här? Jag måste tillbaka till Kalifornien.

Springbreak är nästan över och min franska rumskompis har kommit tillbaka från San Diego. Själv kände jag min plånboks fjäderlätta tyngd och bestämde att stanna kvar i stan. Det är ju inte varje dag man har ett helt stort rum för sig själv. Veckan gick fort. Jag och J. utforskade stans restauranger, bland annat ett danskt bageri som blev en ny frukostfavorit, umgicks med vänner och ovänner och passade också på att sova nu när skolan inte tvinade en att vakna i ottan.

Fredagen har mestadels ägnats åt psykologiplugg och som avslutning ska jag och fransyskan ha filmkväll i vårt rum. På nedervåningen sitter det förlovade paret och äter middag framför sportkanalen. Det är ändå trevligt att inte bo ensam.