Jag vet att jag varit inne på det tidigare, men jag måste säga igen vad härligt det är med höst. De mörka kvällarna, alla vackra färger, vinden som ruskar om i trädkronorna ... Det är inspirerande och stämningsfullt. Jag vet inte hur det är med er, men höstkvällar får mig att känna mig nostalgisk, nästan lite vemodig. Självklart kommer jag genast att tänka på USA.
För tre år sedan, i december 2007, åkte jag till Las Vegas med några vänner. Vi tog en busstur från Chinatown i Los Angeles och blev skjutsade runt i tre dagar av en kinesisk turistguide. En av dagarna - den bästa - spenderades i Grand Canyon i nordvästra Arizona. Det är en av de vackraste platserna jag någonsin sett! Vart man än vänder blicken ser man bara torr, ödelagd bergsplatå, karvad av Coloradofloden som rinner långt nere i dalgångarna. Landskapet är enormt och när man står där och tittar ut över öknen känner man hur stor jorden är och hur liten man själv är. Tyvärr försvann flera av mina bilder därifrån någon gång när jag bestämde att jag hade alldeles för många halvdåliga bilder på datorn. Bilderna nedan några av de få jag har kvar och de påminner mig lite om färgen på höstlöv.
Utsikt över Grand Canyon, med Coloradofloden i djupet.
Vy åt andra hållet. För att komma till platsen där jag står när jag tar det här kortet måste man gå längs den smala platån.
Jag var alldeles för höjdrädd för att våga titta ner i djupet, men andra vågade åla sig fram!
Och varför berättade jag detta? Jo, det är något med den där känslan av att se ut över ett oändligt landskap som liknar den känsla jag har nu när jag sitter här i höstmörkret. Känslan av att något stort pågår omkring en.
 |
| Jag och en kompis under ett träd i SF |
Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag inte upplevt en riktig höst sedan år 2006, men det är inte helt sant. Förra året spenderade jag nämligen Thanksgiving, som faller i slutet av november, i San Francisco. Det tar ungefär nio timmar med buss att ta sig till San Francisco från Santa Barbara, och de nio timmarna gör väldigt stor skillnad klimatmässigt. Medan det fortfarande var sommar i södra Kalifornien fylldes San Franciscos gator av gula och röda löv som fallit ner från träden. Det är inget konstigt för oss som är uppvuxna i Sverige, men det var en helt annan sak efter att jag levt i konstant sommar. Gissa om det blev lövkrig!
Ni anar inte hur mycket jag längtar tillbaka till USA och hur gärna jag skulle stå där i Arizonas öken och titta ut över det vackra landskapet eller bada i löven i San Francisco. Samtidigt älskar jag att bara sitta här och drömma om det. Nostalgin, längtan och vemodet gör mig kreativ. I höst ska min roman bli klar!
Höst i Sverige. Den ena dalmatinern ruskar av sig höstlöven, den andra tittar på mig. (Personen i röd jacka är inte jag.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar